I helgen predikade Camilla över att Gud försåg Israels folk med manna i öknen (2 Mos 16) och att Jesus är uppfyllelsen av detta. Att han är det sanna brödet som kommer ner från himlen, han är Livets bröd som gör att; ”den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh 6:22-ff).Något som dröjde sig kvar hos mig i texten från 2 Mosebok 16 var folkets ord i vers 3: “Om vi ändå hade fått dö för HERRENS hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger.” Folket säger kort sagt: ”Vi hade det bättre i slaveriet än i friheten under Guds ledning.” Detta var naturligtvis inte sant och de hade all anledning att lita till att Gud fortsatt skulle förse dem med vad de verkligen behövde.
När vi läser i inledningen av 2 Mosebok ser vi att folket har förstått att Gud hört deras böner om befrielse och de litade på att den skulle komma (2 Mos 4:31), de hade hade hört Guds Ord inte bara om befrielse utan om att han skulle föra dem hela vägen till de förlovade landet (2 Mos 6:6–8), de hade sedan sett Guds fullkomliga makt över Farao och alla Egyptens avgudar genom de tio straffdomarna (2 Mos 7–12), de hade lämnat Egypten, inte tomhänta, utan tvärtom fick de med sig guld, silver och kläder (2 Mos 3:21f; 11:2–3; 12:35–36), därefter hade de Guds synliga närvaro (molnstoden och eldstoden) som gick före dem och visade vägen (2 Mos 13:17–22), de hade på nytt mirakulöst blivit räddade — utan de ens lyft ett finger — ur en omöjlig situation genom att Gud delat Röda Havet (2 Mos 14) och Gud hade därefter fört dem till outsinliga källor med vatten i öknen (2 Mos 15:22f). Helt enkelt, allt detta ropade ut till Israels folk: “Gud kommer att ta hand om er, han kommer att förse er med vad ni verkligen behöver och han kommer att leda er hela vägen hem till det förlovade landet. Fortsätt att lita på honom!” Men istället för att lyssna på och lita på Gud, kan vi se att Israels folk ständigt blir otåliga och klagar, och istället förtröstar på annat än Gud. Gud använde ökenvandringen för att pröva Israels folks hjärtan, för att de skulle få syn på vad som var usla grunder att förtrösta på, och därigenom göra dem gott för att istället lära dem att förtrösta på honom — den ende som håller genom allt (2 Mos 16:4; 5 Mos 8:2, 16).
Du och jag är inte så annorlunda än Israels folk. Genom Jesus Kristus har vi löften om fullkomlig räddning undan syndens slaveri och straff, vi har löften på att han kommer att verka i och genom oss fram till den dag då han för oss hem till vårt sanna hemland i himlen. Men precis som för Israels folk går denna vandring många gånger genom ökenperioder — som Gud faktiskt leder oss in i — inte av ondo utan för att göra oss gott genom att fördjupa vårt beroende av honom. Utmaningen under sådana perioder är om vi fortsatt kommer att lyssna till och läsa Guds Ord, fortsatt kommer att vandra i beroende av honom i bön och gemenskap med andra trossyskon. För Evangeliet ropar ut till oss: ”Gud kommer att ta hand om oss, han kommer förse oss med vad vi verkligen behöver och han kommer att leda oss hela vägen hem till himlen.”
