I hel­gen pre­di­ka­de Camil­la över att Gud för­såg Isra­els folk med man­na i öknen (2 Mos 16) och att Jesus är upp­fyl­lel­sen av det­ta. Att han är det san­na brö­det som kom­mer ner från him­len, han är Livets bröd som gör att; ”den som kom­mer till mig skall ald­rig hung­ra, och den som tror på mig skall ald­rig någon­sin törs­ta” (Joh 6:22-ff).Något som dröj­de sig kvar hos mig i tex­ten från 2 Mose­bok 16 var fol­kets ord i vers 3: “Om vi ändå hade fått dö för HER­RENS hand i Egyp­ten, där vi satt vid kött­gry­tor­na och hade till­räck­ligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela den­na ska­ra dö av hung­er.” Fol­ket säger kort sagt: ”Vi hade det bätt­re i sla­ve­ri­et än i fri­he­ten under Guds led­ning.” Det­ta var natur­ligt­vis inte sant och de hade all anled­ning att lita till att Gud fort­satt skul­le för­se dem med vad de verk­li­gen behövde. 

När vi läser i inled­ning­en av 2 Mose­bok ser vi att fol­ket har för­stått att Gud hört deras böner om befri­el­se och de lita­de på att den skul­le kom­ma (2 Mos 4:31), de hade hade hört Guds Ord inte bara om befri­el­se utan om att han skul­le föra dem hela vägen till de för­lo­va­de lan­det (2 Mos 6:6–8), de hade sedan sett Guds full­kom­li­ga makt över Farao och alla Egyp­tens avgu­dar genom de tio straff­do­mar­na (2 Mos 7–12), de hade läm­nat Egyp­ten, inte tom­hän­ta, utan tvärtom fick de med sig guld, sil­ver och klä­der (2 Mos 3:21f; 11:2–3; 12:35–36), där­ef­ter hade de Guds syn­li­ga när­va­ro (moln­sto­den och eldsto­den) som gick före dem och visa­de vägen (2 Mos 13:17–22), de hade på nytt mira­ku­löst bli­vit räd­da­de — utan de ens lyft ett fing­er — ur en omöj­lig situ­a­tion genom att Gud delat Röda Havet (2 Mos 14) och Gud hade där­ef­ter fört dem till out­sin­li­ga käl­lor  med vat­ten i öknen  (2 Mos 15:22f). Helt enkelt, allt det­ta ropa­de ut till Isra­els folk: “Gud kom­mer att ta hand om er, han kom­mer att för­se er med vad ni verk­li­gen behö­ver och han kom­mer att leda er hela vägen hem till det för­lo­va­de lan­det. Fort­sätt att lita på honom!” Men istäl­let för att lyss­na på och lita på Gud, kan vi se att Isra­els folk stän­digt blir otå­li­ga och kla­gar, och istäl­let för­trös­tar på annat än Gud. Gud använ­de öken­vand­ring­en för att prö­va Isra­els folks hjär­tan, för att de skul­le få syn på vad som var usla grun­der att för­trös­ta på, och där­i­ge­nom göra dem gott för att istäl­let lära dem att för­trös­ta på honom — den ende som hål­ler genom allt (2 Mos 16:4; 5 Mos 8:2, 16).

Du och jag är inte så annorlun­da än Isra­els folk. Genom Jesus Kristus har vi löf­ten om full­kom­lig rädd­ning undan syn­dens sla­ve­ri och straff, vi har löf­ten på att han kom­mer att ver­ka i och genom oss fram till den dag då han för oss hem till vårt san­na hem­land i him­len. Men pre­cis som för Isra­els folk går den­na vand­ring många gång­er genom öken­pe­ri­o­der — som Gud fak­tiskt leder oss in i — inte av ondo utan för att göra oss gott genom att för­dju­pa vårt bero­en­de av honom. Utma­ning­en under såda­na peri­o­der är om vi fort­satt kom­mer att lyss­na till och läsa Guds Ord, fort­satt kom­mer att vand­ra i bero­en­de av honom i bön och gemen­skap med and­ra tros­sys­kon. För Evan­ge­li­et ropar ut till oss: ”Gud kom­mer att ta hand om oss, han kom­mer för­se oss med vad vi verk­li­gen behö­ver och han kom­mer att leda oss hela vägen hem till himlen.”