“Gåva. Något som ges, pre­sent. Utan att någon mot­pre­sta­tion krävs av mottagaren.”

Så lyder Svens­ka Aka­de­mins för­kla­ring av ordet gåva. Det är allt­så något som ges utan krav på mot­pre­sta­tion, mot­sat­sen har vi i lönen som krä­ver mot­pre­sta­tion i utfört arbe­te. Annorlun­da uttryckt, lön får du där­för att du för­tjä­nar det medan en gåva får du oav­sett om du för­tjä­nar det eller inte. En gåva säger egent­li­gen ingen­ting om dig utan det säger fram­för allt något om giva­rens god­het. Att giva­ren tyc­ker om dig och att hon/han av kär­lek vill ge dig något gott.

Låt oss nu fun­de­ra på vad i våra liv som är gåvor och tvärtom vad vi har gjort oss för­tjän­ta av. Ni kanske tän­ker på gåvor i form av pre­sen­ter på födel­se­da­gar, jul­klap­par, upp­skatt­ning från job­bet eller något ovän­tat du fått från en snäll släk­ting eller vän. Saker vi gjort oss för­tjän­ta av kan vara just lönen, eller före­ta­get du byggt upp genom hårt arbe­te, något du köpt efter att ha spa­rat länge, en för­må­ga du arbe­tat hårt för att bli bätt­re på, en utbild­ning du lagt ner myc­ket tid på och som sedan gett dig det arbe­tat du har.

Låt oss nu frå­ga oss vad Pau­lus skul­le sva­ra på det­ta. I Apost­lagär­ning­ar­na 17 befin­ner han sig på en ”fri­lufts­guds­tjänst” i Athen med enbart hed­ning­ar som lyss­nar. I inled­ning­en av pre­di­kan säger han: ”Gud är den som har ska­pat värl­den och allt som är i den… han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda män­ni­ska ska­pat alla män­ni­skor och folk…” (Apg 17:24, 25–26) Det Pau­lus säger är helt enkelt: ”Du finns till enbart där­för att Gud en gång gav dig livet och där­för att han fort­satt var­je stund ger dig livet.” Var­je ande­tag du tar och var­je hjärt­slag som slår i ditt hjär­ta är en gåva från en god Gud. Det­ta ger oss den enk­la slut­sat­sen, allt utan undan­tag du har, kan och äger är gåvor från Gud. Och tvärtom, ing­et du har, kan och äger har du gjort dig för­tjänt av.

Då kanske någon invän­der: ”Men det är ju inte Gud som har stu­de­rat alla tim­mar som jag har gjort eller lagt ner det hår­da arbe­tet för att kom­ma dit jag är. Det är inte Gud sli­ter hela måna­den för att få lönen den 25:e.” I en bemär­kel­se är det­ta helt sant, men i grun­den är det helt fel. Det är natur­ligt­vis du som har gjort det, men din för­må­ga och kraft till att göra det kom­mer enbart från honom. Att du kan sti­ga upp ur säng­en var­je mor­gon beror enbart på Guds god­het och nåd. Allt­så är även allt du sedan gör och tar dig för även gåvor från Gud.

Om den­na san­ning får grepp om våra hjär­tan för­änd­rar den verk­li­gen allt. Hur vi ser på oss själ­va, våra för­må­gor och till­gång­ar och vår tid, och hur vi ser på and­ra män­ni­skor. Den slår ner all form av hög­mod och stolt­het, och eftersom allt vi har och äger enbart är av Guds nåd för­bju­der det oss att beröm­ma oss eller sät­ta oss över and­ra män­ni­skor. Den gör oss giv­mil­da och gene­rö­sa eftersom allt vi har enbart är på lån från en nåde­full Gud. Den föder en djup tack­sam­het till en oer­hört god Gud för allt han ger oss var­je dag och stund. Våra ögon öpp­nas för saker vi annars lätt tar för givet, tror oss vara för­tjän­ta av eller ser som själv­kla­ra eller våra rättigheter.

Till sist väc­ker den­na san­ning en ännu stör­re för­und­ran och tack­sam­het över evan­ge­li­ets san­ning­ar. Om vi inte kan ta någon­ting för givet i livet, inser vi än mer hur lite vi kan ta kor­set för givet. Gud skän­ker allt­så helt oför­tjänt liv, anda och allt till en mänsk­lig­het som vänt honom ryg­gen. Men han skän­ker dess­utom sam­ma mänsk­lig­het, helt oför­tjänt, sin ende äls­ka­de och synd­frie Son för att dö i syn­da­res stäl­le. För att bära all vår synd och för­dö­mel­se och på så sätt för­so­na oss med Gud och skän­ka oss, bok­stav­li­gen, allt med honom (se Rom 8:32).