“Gåva. Något som ges, present. Utan att någon mot­presta­tion krävs av mot­ta­garen.”

Så lyder Sven­s­ka Akademins förk­lar­ing av ordet gåva. Det är allt­så något som ges utan krav på mot­presta­tion, mot­sat­sen har vi i lönen som kräver mot­presta­tion i utfört arbete. Annor­lun­da uttryckt, lön får du där­för att du förtjä­nar det medan en gåva får du oavsett om du förtjä­nar det eller inte. En gåva säger egentli­gen ingent­ing om dig utan det säger fram­för allt något om givarens god­het. Att givaren tyck­er om dig och att hon/han av kär­lek vill ge dig något gott.

Låt oss nu fun­dera på vad i våra liv som är gåvor och tvär­tom vad vi har gjort oss förtjän­ta av. Ni kanske tänker på gåvor i form av pre­sen­ter på födelseda­gar, julk­lap­par, upp­skat­tning från job­bet eller något ovän­tat du fått från en snäll släk­t­ing eller vän. Sak­er vi gjort oss förtjän­ta av kan vara just lönen, eller före­taget du byg­gt upp genom hårt arbete, något du köpt efter att ha sparat länge, en för­må­ga du arbe­tat hårt för att bli bät­tre på, en utbild­ning du lagt ner myck­et tid på och som sedan gett dig det arbe­tat du har.

Låt oss nu frå­ga oss vad Paulus skulle svara på det­ta. I Apos­t­lagärningar­na 17 befinner han sig på en ”frilufts­gud­stjänst” i Athen med enbart hed­ningar som lyssnar. I inled­nin­gen av predikan säger han: ”Gud är den som har ska­p­at världen och allt som är i den… han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda män­niska ska­p­at alla män­niskor och folk…” (Apg 17:24, 25–26) Det Paulus säger är helt enkelt: ”Du finns till enbart där­för att Gud en gång gav dig livet och där­för att han fort­satt var­je stund ger dig livet.” Var­je ande­tag du tar och var­je hjärt­slag som slår i ditt hjär­ta är en gåva från en god Gud. Det­ta ger oss den enkla slut­sat­sen, allt utan undan­tag du har, kan och äger är gåvor från Gud. Och tvär­tom, inget du har, kan och äger har du gjort dig förtjänt av.

Då kanske någon invän­der: ”Men det är ju inte Gud som har stud­er­at alla tim­mar som jag har gjort eller lagt ner det hår­da arbetet för att kom­ma dit jag är. Det är inte Gud sliter hela månaden för att få lönen den 25:e.” I en bemärkelse är det­ta helt sant, men i grun­den är det helt fel. Det är naturligtvis du som har gjort det, men din för­må­ga och kraft till att göra det kom­mer enbart från hon­om. Att du kan sti­ga upp ur sän­gen var­je mor­gon beror enbart på Guds god­het och nåd. Allt­så är även allt du sedan gör och tar dig för även gåvor från Gud.

Om den­na san­ning får grepp om våra hjär­tan förän­drar den verk­li­gen allt. Hur vi ser på oss själ­va, våra för­må­gor och till­gån­gar och vår tid, och hur vi ser på andra män­niskor. Den slår ner all form av hög­mod och stol­thet, och efter­som allt vi har och äger enbart är av Guds nåd för­b­jud­er det oss att beröm­ma oss eller sät­ta oss över andra män­niskor. Den gör oss givmil­da och gen­erösa efter­som allt vi har enbart är på lån från en nåde­full Gud. Den föder en djup tack­samhet till en oer­hört god Gud för allt han ger oss var­je dag och stund. Våra ögon öpp­nas för sak­er vi annars lätt tar för givet, tror oss vara förtjän­ta av eller ser som självk­lara eller våra rät­tigheter.

Till sist väck­er den­na san­ning en ännu större förun­dran och tack­samhet över evan­geli­ets san­ningar. Om vi inte kan ta någonting för givet i livet, inser vi än mer hur lite vi kan ta korset för givet. Gud skänker allt­så helt oförtjänt liv, anda och allt till en män­sk­lighet som vänt hon­om ryggen. Men han skänker dessu­tom sam­ma män­sk­lighet, helt oförtjänt, sin ende älskade och syn­d­frie Son för att dö i syn­dares ställe. För att bära all vår synd och fördömelse och på så sätt för­sona oss med Gud och skän­ka oss, bok­stavli­gen, allt med hon­om (se Rom 8:32).