”Om jag bara kunde få lite mer konkre­ta och tydli­ga bevis på Guds exis­tens, då skulle jag kun­na tro på hon­om.”

Vi har nog alla hört män­niskor uttryc­ka sig på lik­nande sätt. Vid dessa tillfällen har nog mån­ga av oss då fam­lat efter bevisen och bliv­it svarslösa inför sådana argu­ment. Jag tror även att vi mån­ga gånger har nöjt oss med de ”sva­ga bevisen” som låter unge­fär: ”Jag kän­ner att Gud är verk­lig”, eller ”Gud är verk­lig för mig.” Jag skriv­er ”sva­ga bevis” efter­som våra känslor inte säger särskilt myck­et om vad som i själ­va ver­ket är sant och verk­ligt. Män­niskor kan kän­na en rad oli­ka sak­er, och gör så i mån­ga reli­gion­er och sam­man­hang, som varken är san­na och verk­li­ga. Trösten för dig och mig är att vi inte behöver fam­la efter tydli­ga och konkre­ta bevis på Guds exis­tens. Trösten är även att alla män­niskor redan kän­ner till bevisen.

I tex­ten ovan från Romar­brevet förk­larar Paulus att det i själ­va ver­ket finns över­flö­dande bevis på Guds exis­tens som alla män­niskor kän­ner till. Dessa ser vi över­allt i skapelsen. Ja, inte bara bevisen på Guds exis­tens utan vi förstår gan­s­ka myck­et om vem och hur Gud är genom att tit­ta på skapelsen. Det Paulus säger är helt enkelt att pre­cis som alla män­niskor förstår att en tavla har en kon­st­när eller att en bil måste ha en design­er och kon­struk­tör, förstår alla män­niskor, genom att tit­ta på skapelsen, att det finns en Ska­pare. Om vi fascin­eras av rob­o­tar som kan hop­pa och springa, och lovpris­ar ska­parna bakom dem och förun­dras över tekniken som gjort det möjligt; hur myck­et mer bor­de vi då inte fascin­eras över att du och jag kan röra våra fin­grar, hop­pa, springa, kän­na, tala, se, o s v? Hur myck­et mer är inte det­ta ett bevis på att det måste finnas en Ska­pare bakom? Skapelsen är, så att säga, enor­ma vägskyl­tar som pekar mot Ska­paren. Den ropar till oss att det finns en Gud, ett rop som allt­så alla män­niskor redan har hört.

Det vi behöver hjäl­pa män­niskor är att se och höra det som de redan har sett och hört. Vad menar jag då med det­ta? Jo, prob­lemet med oss män­niskor är att vi lätt blir ”hem­ma­blin­da” och tar sak­er för givet. Ta en sådan sak som den vack­ra naturen här på Tjörn. Förs­ta gån­gen du kom­mer till Tjörn, och bara kör över bron, blir du garan­ter­at hän­förd av naturen. Om du däre­mot är uppvux­en på Tjörn eller har bott här en län­gre tid, finns risken att det vack­ra blir till alldagligt och självk­lart. Men när du då får besök av någon som är här för förs­ta gån­gen och den per­so­n­en utbris­ter: ”Oj, vad vack­ert det är här!” så kan det­ta fungera som en ögonöppnare för dig, som får dig att på nytt se det vack­ra och storslagna. På sam­ma sätt behöver du och jag fungera som ögonöppnare för män­niskor som ännu inte tror. Vi behöver hjäl­pa dem att se och höra, det som de redan har sett och hört. Vi behöver få dem att inse att de redan anat och förstått att det finns en Ska­pare. Vi behöver inte uppfinna bevisen utan vi behöver få dem att se bevisen som dem redan har sett. Naturen, stjärnor­na, fågel­sån­gen, uni­ver­sums oändli­ga stor­lek, ett barn som blir till eller hur krop­pen funger­ar — allt det­ta ropar ut till dem att det finns en Gud. Det du och jag behöver göra är att säga: ”Du hör väl ropen! Du ser väl bevisen!” Min erfaren­het och fas­ta över­tygelse är att de fles­ta kom­mer att hål­la med oss om att skapelsen i sig är beviset på att det måste finnas en Ska­pare. Att det omöjli­gen kan vara en slump som bliv­it till genom mil­jarders år av evo­lu­tion. Lika lite som du kan ska­ka ett tusen­bitar­s­pus­sel så att alla bitar fall­er på rätt plats under mil­jarder av år.

I ”skapelsens vit­tnes­börd” har du och jag som troende en fan­tastisk ingång till att få dela vår tro med andra. En ingång som inte använ­der så myck­et som vi både kan och bor­de göra. Dessu­tom, en ingång som inte är främ­mande för någon vi möter efter­som de redan anat Ska­paren i skapelsen.

Låt oss fungera som sådana ögonöppnare för våra vän­ner och bekan­ta som inte tror. Låt oss kny­ta an till deras fas­ci­na­tion över det vack­ra och storslagna i skapelsen och peka på Ska­paren som är oändligt myck­et vack­rare och mer storsla­gen. Låt oss bju­da in dem att fascin­eras av den Gud som är Ska­paren av allt det­ta.

Men då kanske någon invän­der att allt det­ta är ju inte bevis på att den krist­na tron eller ”den kristne Guden” är den san­na. Och det stäm­mer, det­ta är enbart tydli­ga och konkre­ta bevis på en Ska­pare. Det­ta är inte hela det evan­geli­um vi skall dela med män­niskor, utan bara en del av det eller bör­jan. Bevisen för den krist­na tron kom­mer vi till i näs­ta inlägg och har med den tom­ma graven att göra.