”Om jag bara kun­de få lite mer kon­kre­ta och tyd­li­ga bevis på Guds existens, då skul­le jag kun­na tro på honom.” 

Vi har nog alla hört män­ni­skor uttryc­ka sig på lik­nan­de sätt. Vid des­sa till­fäl­len har nog många av oss då fam­lat efter bevi­sen och bli­vit svars­lö­sa inför såda­na argu­ment. Jag tror även att vi många gång­er har nöjt oss med de ”sva­ga bevi­sen” som låter unge­fär: ”Jag kän­ner att Gud är verk­lig”, eller ”Gud är verk­lig för mig.” Jag skri­ver ”sva­ga bevis” eftersom våra käns­lor inte säger sär­skilt myc­ket om vad som i själ­va ver­ket är sant och verk­ligt. Män­ni­skor kan kän­na en rad oli­ka saker, och gör så i många reli­gi­o­ner och sam­man­hang, som var­ken är san­na och verk­li­ga. Trös­ten för dig och mig är att vi inte behö­ver fam­la efter tyd­li­ga och kon­kre­ta bevis på Guds existens. Trös­ten är även att alla män­ni­skor redan kän­ner till bevisen.

I tex­ten ovan från Romar­bre­vet för­kla­rar Pau­lus att det i själ­va ver­ket finns över­flö­dan­de bevis på Guds existens som alla män­ni­skor kän­ner till. Des­sa ser vi över­allt i ska­pel­sen. Ja, inte bara bevi­sen på Guds existens utan vi för­står gans­ka myc­ket om vem och hur Gud är genom att tit­ta på ska­pel­sen. Det Pau­lus säger är helt enkelt att pre­cis som alla män­ni­skor för­står att en tav­la har en konst­när eller att en bil mås­te ha en desig­ner och kon­struk­tör, för­står alla män­ni­skor, genom att tit­ta på ska­pel­sen, att det finns en Ska­pa­re. Om vi fasci­ne­ras av robo­tar som kan hop­pa och springa, och lov­pri­sar ska­par­na bakom dem och för­und­ras över tek­ni­ken som gjort det möj­ligt; hur myc­ket mer bor­de vi då inte fasci­ne­ras över att du och jag kan röra våra fing­rar, hop­pa, springa, kän­na, tala, se, o s v? Hur myc­ket mer är inte det­ta ett bevis på att det mås­te fin­nas en Ska­pa­re bakom? Ska­pel­sen är, så att säga, enor­ma väg­skyl­tar som pekar mot Ska­pa­ren. Den ropar till oss att det finns en Gud, ett rop som allt­så alla män­ni­skor redan har hört.

Det vi behö­ver hjäl­pa män­ni­skor är att se och höra det som de redan har sett och hört. Vad menar jag då med det­ta? Jo, pro­ble­met med oss män­ni­skor är att vi lätt blir ”hem­mablin­da” och tar saker för givet. Ta en sådan sak som den vack­ra natu­ren här på Tjörn. Förs­ta gång­en du kom­mer till Tjörn, och bara kör över bron, blir du garan­te­rat hän­förd av natu­ren. Om du där­e­mot är upp­vux­en på Tjörn eller har bott här en läng­re tid, finns ris­ken att det vack­ra blir till all­dag­ligt och själv­klart. Men när du då får besök av någon som är här för förs­ta gång­en och den per­so­nen utbris­ter: ”Oj, vad vac­kert det är här!” så kan det­ta fun­ge­ra som en ögo­n­öpp­na­re för dig, som får dig att på nytt se det vack­ra och stor­slag­na. På sam­ma sätt behö­ver du och jag fun­ge­ra som ögo­n­öpp­na­re för män­ni­skor som ännu inte tror. Vi behö­ver hjäl­pa dem att se och höra, det som de redan har sett och hört. Vi behö­ver få dem att inse att de redan anat och för­stått att det finns en Ska­pa­re. Vi behö­ver inte upp­fin­na bevi­sen utan vi behö­ver få dem att se bevi­sen som dem redan har sett. Natu­ren, stjär­nor­na, fågelsång­en, uni­ver­sums oänd­li­ga stor­lek, ett barn som blir till eller hur krop­pen fun­ge­rar — allt det­ta ropar ut till dem att det finns en Gud. Det du och jag behö­ver göra är att säga: ”Du hör väl ropen! Du ser väl bevi­sen!” Min erfa­ren­het och fas­ta över­ty­gel­se är att de fles­ta kom­mer att hål­la med oss om att ska­pel­sen i sig är bevi­set på att det mås­te fin­nas en Ska­pa­re. Att det omöj­li­gen kan vara en slump som bli­vit till genom mil­jar­ders år av evo­lu­tion. Lika lite som du kan ska­ka ett tusen­bi­tar­spus­sel så att alla bitar fal­ler på rätt plats under mil­jar­der av år.

I ”ska­pel­sens vitt­nes­börd” har du och jag som tro­en­de en fan­tas­tisk ingång till att få dela vår tro med and­ra. En ingång som inte använ­der så myc­ket som vi både kan och bor­de göra. Dess­utom, en ingång som inte är främ­man­de för någon vi möter eftersom de redan anat Ska­pa­ren i skapelsen.

Låt oss fun­ge­ra som såda­na ögo­n­öpp­na­re för våra vän­ner och bekan­ta som inte tror. Låt oss kny­ta an till deras fasci­na­tion över det vack­ra och stor­slag­na i ska­pel­sen och peka på Ska­pa­ren som är oänd­ligt myc­ket vack­ra­re och mer stor­sla­gen. Låt oss bju­da in dem att fasci­ne­ras av den Gud som är Ska­pa­ren av allt detta.

Men då kanske någon invän­der att allt det­ta är ju inte bevis på att den krist­na tron eller ”den krist­ne Guden” är den san­na. Och det stäm­mer, det­ta är enbart tyd­li­ga och kon­kre­ta bevis på en Ska­pa­re. Det­ta är inte hela det evan­ge­li­um vi skall dela med män­ni­skor, utan bara en del av det eller bör­jan. Bevi­sen för den krist­na tron kom­mer vi till i näs­ta inlägg och har med den tom­ma gra­ven att göra.