”Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.”
”Okej, jag kanske anar att det finns en skapare av hela universum. Men varför är just den kristna tron sann och inte andra religioner? Varför är den kristna Guden sann men inte andra religioners gudar.”
Ja, vad svarar du och jag egentligen på den frågan?!
I förra veckobrevet skrev jag att skapelsen vittnar om Skaparen, och att vi därför bör hjälpa otroende människor att se detta. När vi gör detta kan vi möta liknande följdfrågor som de ovan och vad svarar vi då egentligen?! Varför är Bibelns Gud den ende sanne Guden, och inte Allah, Shiva, Ganesha eller Buddha? Varför blir inte alla saliga på sin egen tro?
Risken finns att vi som kristna då svarar: ”Men jag vet att Gud och Jesus är verkliga eftersom jag har mött dem och jag känner att det är sant inom mig.”
Den inre vissheten är absolut inget oviktigt i den kristna tron, tvärtom. Däremot är den inre vissheten ett dåligt huvudargument för att Bibelns Gud skulle vara den riktiga. Det är dessutom en dålig grund att bygga våra liv och vår tro på. Dels därför att våra känslor är flyktiga och dels därför att en hindu med all säkerhet skull kunna svara att hon också känner att Ganesha är verklig, eller att en otroende inte alls känner att Jesus är verklig.
Det du och jag behöver bygga vår tro på och leda de otroende till, är något betydligt mer bergfast än våra känslor. Det vi behöver leda våra hjärtan och den otroende till är en historisk verklighet. Något som går att ta på, något som hänt vid en visshet tidpunkt i historien, synligt och som kan bekräftas av många. Vi behöver peka på den tomma graven.
Ibland kan vi höra kristna säga ungefär: ”Även om den kristna tron inte är sann spelar det inte så stor roll för mig, eftersom jag ändå har levt ett meningsfullt liv.” Jag har nog själv uttryckt mig så och jag förstår varför man gör det. Om Paulus däremot skulle höra ett sådant argument skulle han faktiskt kalla det för rena dumheter och obibliskt.
I texten ovan från 1 Korintierbrevet förklarar Paulus ungefär: ”Om Jesus Kristus inte har uppstått från de döda kan vi lika gärna lägga ner alla kyrkor på en gång och ägna oss åt något helt annat. Om Jesus Kristus inte har uppstått faller hela den kristna tron, då är den falsk och allt det vi predikat och trott på är enbart lögner. Då är våra liv inte alls meningsfulla utan tvärtom meningslösa och vi är eländiga människor.”
Paulus fäster enormt stor vikt vid att Jesus bokstavligen och synligt har uppstått från de döda och att detta går att bekräfta. Han säger helt enkelt att allt i den kristna tron står och faller med om Jesus uppstod från de döda eller inte. Därför att om Jesus nu sa att han skulle uppstå och inte gjorde det, betyder det att allt annat han sa också är falskt — då är han inte Guds Son, då betalade han inte priset för våra synder och då är vi fortfarande hopplöst förlorade.
Men efter vår text slår Paulus med all tydlighet fast hur det verkligen ligger till: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda…” (1 Kor 15:20). Och tidigare i kapitlet förklarar Paulus att om vi inte tror på vad han säger om detta, finns det fler än 500 personer som såg den uppståndne Jesus, och som fortfarande lever och kan bekräfta detta (1 Kor 15:5–8). Det är som om Paulus säger att “om ni inte tror mig så gå och fråga dem som också såg den uppståndne Jesus”.
Bibelns trovärdighet har under lång tid ifrågasatts, att den inte går att lita på som historisk källa. Bara för några veckor sedan förklarade Agnes Wold (läkare som synts och hörts i samband med corona-rapporteringen) att det inte är bevisat att Jesus ens existerat. Allt detta ifrågasättande av den kristna trons trovärdighet är nog orsaken till att vi börjat tala om känslor som bevis för kristna tron istället för att använda oss av Bibeln. Vi har under lång tid matats med åsikten att Bibeln inte går att lita på och därför blir vi osäkra på om den verkligen gör det. Sanningen är att det finns massor av historisk forskning och utom-bibliska källor, som du och jag aldrig hör om, som faktiskt bekräftar Bibelns vittnesbörd och styrker dess trovärdighet.
Vi behöver inte ha alla argument för att den kristna tron är sann eller bli experter på forskning, även om jag tror att kunskapen styrker både vår tro och tillit till Bibeln och därför gör oss frimodigare att berätta för andra. Det vi behöver göra är som Paulus, som hänvisade sina läsare till andra ögonvittnen som kunde bekräfta det han sa. Vi får hänvisa till Bibelns ögonvittnen och andra historiska källor. Vi kristna skall inte vara rädda för att Bibeln prövas historiskt, utan tvärtom borde vi välkomna det. För det vi tror på är och måste vara en historisk verklighet, annars är vi de ”mest beklagansvärda av alla människor.” Och där kan vi se att forskningen gång på gång faktiskt bekräftar vår tro.
Alla människor ställer inte dessa frågor, men om du möter någon som gör det och behöver tips om böcker, filmer eller annat som kan passa, får du gärna hör av dig.
Kristus har uppstått. Vissheten om att detta är en historisk händelse skapar en enorm befrielse och trygghet. När känslorna går berg och dalbana, kan vi leda våra hjärtan till den tomma graven och säga till vår själ: ”När jag nu vet att jag kan lita på att Jesus verkligen dog och uppstod, vet jag också att Han fullbordat min frälsning. Då vet jag att mina synder igår, imorgon, och i framtiden redan är förlåtna och att det inte finns någon fördömelse i Kristus. Då vet jag att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek i Kristus Jesus, att dödens makt är uppslukad och segern vunnen, och att Hans löften om att vi en dag skall mötas i himlen också är fullkomligt sanna.”
