Vad är det förs­ta vi som för­sam­ling­ar mås­te pri­o­ri­te­ra och ald­rig får försumma?

Guds­tjäns­ten. Den bib­lis­ka histo­ri­en lär oss att guds­tjänst­fi­ran­det all­tid varit i cent­rum för Guds folk.

I tex­ten ovan läser vi om när Mose och Aron går till Farao med bud­ska­pet att han mås­te släp­pa Isra­els folk för att de skall hål­la hög­tid åt Gud. Annorlun­da uttryckt: ”Gud vill befria Isra­els folk från Egyp­tens sla­ve­ri, Gud skall bli deras Gud och de skall bli hans folk, med syf­tet att fira guds­tjänst till Guds ära.” Under åren av sla­ve­ri arbe­ta­de fol­ket alla vec­kans dagar och kun­de där­för inte fira guds­tjänst. Men när Gud befri­ar dem avskil­jer han en dag i vec­kan till guds­tjänst, sab­ba­ten. Guds rädd­ning och guds­tjäns­ten hör ihop. Det är Guds fräls­ning som leder till och är orsa­ken till guds­tjänst­fi­ran­det, den fräls­ta män­ni­skan vill till­sam­mans med and­ra ära Gud och uttryc­ka sin tack­sam­he­ten över hans rädd­ning. Det ser vi sedan när Isra­els folk slut­gil­tigt befri­as i vand­ring­en genom Röda havet och direkt där­på till­sam­mans bris­ter ut i lov­sång till Guds ära över Guds fräls­ning (2 Mos 15).

Ordet för för­sam­ling i Nya Tes­ta­men­tet — ekk­le­sia (sam­ma ord används om Isra­els folk i GT) — bety­der orda­grant de ”ut-kal­la­de” eller ”de som är kal­la­de ut ur…”. Pre­cis som Isra­els folk befri­a­des ut ur Egyp­tens sla­ve­ri för att fira guds­tjänst, är du och jag som krist­na kal­la­de ut ur värl­den och fräls­ta genom Jesus Kristus för att vara Guds eget folk med syf­tet att fira guds­tjänst. I Lukas 4:16 kan vi läsa om hur Jesus gick till syna­go­gan på sab­ba­ten; ”som han bru­ka­de”. Den tidi­ga för­sam­ling­en behöll sam­ma rytm även om guds­tjäns­ten istäl­let fira­des på sön­da­gen, eftersom Jesus upp­stod på den dagen (Apg 20:7). Ja, under den förs­ta tiden sam­la­des fak­tiskt de tro­en­de var­je dag till bön i hem­men och temp­let (Apg 2:42–47).

Bibeln beskri­ver att guds­tjäns­ten är själ­va livs­ner­ven både för oss som enskil­da och för för­sam­ling­en som hel­het, utan den kan vi omöj­li­gen över­le­va i tron, lika lite som en män­ni­ska kla­rar sig utan att andas. Lyss­na till Hebreerbrevet:

“Låt oss ge akt på varand­ra och upp­munt­ra varand­ra till kär­lek och goda gär­ning­ar.
Låt oss inte över­ge våra egna sam­man­koms­ter, som en del har för vana,
utan upp­munt­ra varand­ra, det­ta så myc­ket mer som ni ser att dagen när­mar sig.” 

(Heb 10:24–25)

Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re är över­ty­gad om att evan­ge­li­ets hiss­na­de san­ning­ar — som han för­kla­rat fram tills nu — för­verk­li­gas när för­sam­ling­en vec­ka efter vec­ka sam­las till guds­tjänst. Det är endast så vi stän­digt kan påmin­nas själ­va — och påmin­na varand­ra — om fräls­ning­ens under­ba­ra verk­lig­het, och det är endast så vi kan ”upp­munt­ra varand­ra till kär­lek och goda gär­ning­ar.” Genom att vi fysiskt möts åter­kom­man­de till guds­tjänst. Den tro­en­de kla­rar sig omöj­li­gen på egen hand utan behö­ver sina sys­kon i tron, för att orka käm­pa trons goda kamp och uthål­ligt löpa lop­pet fram tills Her­ren kom­mer till­ba­ka eller häm­tar oss hem.

Våra liv är fyll­da med myc­ket gläd­je och saker att vara tack­sam­ma över, sam­ti­digt som vi får genom­gå myc­ket svå­rig­he­ter och pröv­ning­ar. När vi där­för sam­las till guds­tjänst och påminns om evan­ge­li­ets dyr­ba­ra löf­ten hän­der något avgö­ran­de och omist­ligt. När vi ser in i varand­ras ögon, och vet att vi delar lik­nan­de erfa­ren­he­ter, men ändå påmin­ner varand­ra om san­ning­ar likt den som följer:

”Som han var, för­blir och är han, lika tro­fast år från år.
Både dig och bör­dan bär han, tills du evigt bär­gad står.
Då skall sång­en åter tona om hans nåd och tro­fast­het.
Gud är tro­fast, Gud är tro­fast! Sjung det i all evighet”.