Den tidi­ga kyr­kan i det romers­ka riket utmärk­te sig på många sätt från det omgi­van­de sam­häl­let. De lev­de i trog­na rela­tio­ner mel­lan man och kvin­na, de till­bad inte de romers­ka gudar­na eller kej­sa­ren utan enbart Jesus Kristus och de var kän­da för att tala san­ning. Men det som sär­skilt gjor­de dem annorlun­da var deras radi­ka­la kär­lek till varand­ra. ”Se, hur de äls­kar varand­ra”, så beskrevs den tidi­ga för­sam­ling­en. De var inte enbart kän­da för kär­le­ken till varand­ra, utan även för deras själv­upp­off­ran­de kär­lek till and­ra. De sök­te inte hämnd utan för­lät och äls­ka­de även sina fien­der. Och i en tid som helt sak­na­de soci­a­la skydds­nät tog man hand om de fat­ti­ga, nöd­ställ­da, för­äld­ra­lö­sa och änkor­na. Nedan föl­jer Aris­te­i­des beskriv­ning av de krist­na under det and­ra århundradet:

“Om någon ibland dem är fat­tig eller behö­van­de, och de själ­va sak­nar ett över­flöd att ge av, fas­tar man två eller tre dagar för att kun­na för­se den behö­van­de med maten som behövs. För Kristi skull är de bered­da att ge upp sina egna liv.”

I tex­ten från Johan­nes ser vi att Jesus ger sin lär­jung­ar ett nytt bud, att de skall äls­ka varand­ra. Det Jesus säger är ing­et råd eller något till­val för den tro­en­de, utan det är något som han för­vän­tar sig att den tro­en­de skall lyda (se även Joh 15:13, Rom 13:8). När vi läser vida­re i Nya Tes­ta­men­tet ser vi att kär­le­ken till våra sys­kon i för­sam­ling­en är ett teck­nen på att vi är fräls­ta och föd­da på nytt (se ex. 1 Pet 1:22, 1 Joh 4:7). Det är vik­tigt att vi för­står var­i­från den­na kär­lek kom­mer, allt­så var den har sitt ursprung.

Strax före att Jesus ger det­ta nya bud till sina lär­jung­ar har han som är Konung­ar­nas Konung, Her­rar­nas Her­re och Gud själv, böjt sig ner och likt en slav tvät­tat lär­jung­ar­nas föt­ter (ja, han tvät­ta­de även Judas föt­ter, som han viss­te skul­le för­rå­da honom). Jesus ger här lär­jung­ar­na en bild av vad han sena­re skall göra på kor­set, då han genom sin död och upp­stån­del­se skall tvät­ta dem full­kom­ligt rena från syn­den. Det är i Jesu offer­död i vårt stäl­le som Guds oänd­li­ga, osjäl­vis­ka och oför­tjän­ta kär­lek till oss blir som tyd­li­gast. Budet att äls­ka varand­ra får inte och kan inte skil­jas från kor­set, det är där­för Jesus beto­nar orden: ”så som jag har äls­kat er.” Lik­nan­de såg vi Aris­te­i­des beskriv­ning där de tidi­ga krist­nas osjäl­vis­ka kär­lek var ”för Kristi skull”. Eller som Johan­nes uttryc­ker det i sitt brev:

“Kär­le­ken består inte i att vi har äls­kat Gud utan i att han har äls­kat oss och sänt sin Son till för­so­ning för våra syn­der. Mina äls­ka­de, om Gud äls­ka­de oss så högt, är ock­så vi skyl­di­ga att äls­ka varand­ra.” (1 Joh 4:10)

När vi begrun­dar det­ta bör vi inse att vi kom­mer till kor­ta inför Jesu befall­ning, för vi har inte äls­kat våra sys­kon inom för­sam­ling­en så som vi bor­de (eller vår näs­ta som oss själ­va för den delen). Det Jesus talar om är näm­li­gen inte någon kär­lek på distans eller någ­ra var­ma käns­lor, utan det är en kon­kret och själv­upp­off­ran­de kär­lek som visar sig i kon­kret tjä­nan­de. Jesus upp­ma­nar oss fak­tiskt att ge våra liv för varand­ra (Joh 15:13).

Där­e­mot bor­de det­ta inte leda till att vi istäl­let för­sö­ker fram­tvinga en kär­lek eller att vi för­sö­ker i egen kraft. Om du och jag vill att våra liv skall präglas än mer av en sådan själv­upp­off­ran­de kär­lek, mås­te vi först själ­va tagit emot Jesus Kristi själv­upp­off­ran­de kär­lek. Vi behö­ver först ha bli­vit betjä­na­de av honom och låtit honom tvät­ta oss full­kom­ligt rena. Om vi sett och sma­kat på hans ofatt­ba­ra kär­lek och för­lå­tel­se till oss som oför­tjän­ta syn­da­re, hur skul­le vi då annat än kun­na äls­ka och för­lå­ta även de i vår när­het som vi inte tyc­ker för­tjä­nar det. Om vi ser att han tjä­na­de oss ändå in i döden, hur skul­le vi då kun­na tro oss vara för­mer än honom och inte tjä­na våra sys­kon inom för­sam­ling­en (Joh 13:16). Det är när vi ser att Jesus tagit emot oss, som vi ock­så kan ta emot varand­ra (Rom 15:7).

I dåti­dens romar­ri­ke gav den­na radi­ka­la kär­lek gav enormt gen­klang, och jag är över­ty­gad om att den skul­le göra det idag i Klö­vedal, Val­la och på Tjörn. Vi kom­mer natur­ligt­vis ald­rig att äls­ka varand­ra såsom Kristus äls­kat oss, men vi kan bör­ja be och läng­ta efter att hans kär­lek än mer skall få for­ma oss och rela­tio­ner­na inom för­sam­ling­en. Jesus säger näm­li­gen: ”om ni har kär­lek till varand­ra, skall alla för­stå att ni är mina lär­jung­ar”. Inte full­kom­lig kär­lek utan om vi låter Jesus kär­lek få råda ibland oss blir det ett vitt­nes­börd för värl­den. Det är ing­en rosaskim­ran­de kär­lek befri­ad från pro­blem och skav, tvärtom. Värl­den kom­mer ald­rig för­und­ras över att vi äls­kar varand­ra där­för att vi är per­fek­ta (vil­ket vi natur­ligt­vis ald­rig är), tvärtom kom­mer de att för­und­ras när de ser att vi äls­kar, tjä­nar och för­lå­ter varand­ra trots att vi är fort­fa­ran­de är syn­da­re (fräls­ta av nåd).