Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
”Jag kan inte gå till kyrkan för där är alla så perfekta.”
Ibland kan man höra liknande kommentarer från människor som inte vill komma till kyrkan. Det är långt ifrån säkert att ett sådant påstående stämmer med verkligheten, det kan lika gärna bero på att personen själv inte vill visa sina brister och sin synd, visa sig svag och behövande. Men ibland tror jag faktiskt att det stämmer och att vi inom kyrkan uppfattas som så duktiga att vi stöter ifrån oss människor. Även om det inte är vårt syfte, kan vår brist på att visa vår synd och svaghet ändå ge ett sådant vittnesbörd till världen. Dessutom tror jag att många kristna faktiskt, omedvetet, tror att deras uppgift är att visa upp ett nästintill perfekt liv för att rätt representera Gud. Och att till kyrkan går jag först när jag fått ordning på mitt liv. När vi läser genom Nya Testamentet ser vi snart att ett sådant tänkande är fullkomligt främmande där. Det var syndarna och de hopplösa som drogs till Jesus, medan de moraliskt duktiga höll sig på avstånd. Dåtidens ”perfekta människor” beskyllde Jesus för att umgås med dåtidens ”dåliga människor” (se ex. Luk 15:1–2; Mark 2:15–16). Är detta sanningen om vår syndfrie Mästare, hur mycket mer borde det då inte stämma överens med våra församlingar idag?! Och vad säger det om oss, om vi istället stöter ifrån oss syndarna och de som inte räcker till?!
Jag vill understryka att jag på inget sätt uppmanar till ett felaktigt leverne. Nej, vi är istället, som ”helig-förklarade” genom Jesus Kristus, kallade till att leva ett alltigenom helgat liv (1 Pet 1:15–16). Där den frälsande nåden verkar kommer livet alltid att förändras (Tit 2:11–13). Vår strävan bör vara att leva helgade liv men det är inte detsamma som att vi blir syndfria den dagen vi kommer till tro. Den troende är istället, som Luther uttryckte det; ”på samma gång rättfärdig och syndare”. Helgelse-processen handlar om att förvandlas till Jesu Kristi likhet, men det sker inte genom vår egen kraft eller förmåga, utan tvärtom genom att ständigt se vår egen oförmåga och att lita till och ta emot förvandlingen från Jesus Kristus. Så här skriver den amerikanske pastorn A.W. Tozer (1897–1963):
“Historiens enhälliga vittnesbörd — från de främsta av troende — berättar att desto närmare Gud de kom desto mer akut blev deras känsla av ovärdighet och insikt om synd.”
Vårt vittnesbörd till världen är inte ett perfekt liv utan istället en perfekt Frälsare, som kan förvandla ofullkomliga syndare till sin likhet. Därför behöver vi inte dölja vår synd inför de otroende för att vara goda vittnesbörd. Tvärtom kan vår synd ge oss möjlighet att peka på vår Frälsare och vårt behov av honom, vilket förhoppningsvis kan bli en öppning för dem att inse sitt eget behov av honom. I den inledande texten svarar Jesus på kritiken över att han umgicks med syndarna. Han förklarar då att det är de sjuka (syndarna) som behöver läkare (Frälsaren) och inte de (själv)rättfärdiga, som inte tror sig behöva frälsning. Drogs syndarna till Jesus under hans tid på jorden, bör det även vara verkligheten i våra församlingar idag. Vi är inte en grupp av människor som varit sjuka och nu är fullkomligt friska. Nej, istället är vi rättfärdigförklarade syndare i ständigt behov av Jesu Kristi förvandlande nåd. Vi är inte människor som en gång behövde vända om från vår synd utan som dagligen behöver vända om från vår synd och mättas av Guds nåd. Världen kommer aldrig vända om och söka sin frälsning hos Jesus Kristus, om inte vi inom församlingen först lever i och visar upp en sådan ständig omvändelse.
Bön: Gud förbjude att vi i Klövedal och Valla blev kända för duktighet och präktighet. Gud, låt oss istället i vår ofullkomlighet och synd bli vittnesbörd om en perfekt och fullkomlig Frälsare som skänker fullkomlig försoning, och leda människor till Dig.
