”Jag för­sö­ker tän­ka att jag duger som jag är, att jag är per­fekt som jag är. Utstrå­la lugn och har­mo­ni. Intel­lek­tu­ellt kan jag ju för­stå att jag bor­de duga lika bra som alla and­ra, men jag kan inte kän­na det.”

Cita­tet är från en insän­da­re i Svens­ka Dag­bla­det. Eva, 51 år, berät­tar om en upp­växt med skil­da för­äld­rar, en pap­pa som inte visa­de sär­skilt stor kär­lek och en mam­ma som gav hen­ne käns­lan av att duga när hon hjälp­te till hem­ma. I vux­en ålder kan hon allt­så för­stå att hon bor­de duga lika bra som alla and­ra, men hon kan inte kän­na det. Orsa­ken enligt hen­ne själv är bris­ten på erfa­ren­het av en vill­kors­lös kär­lek från för­äld­rar­na. Som en följd av det­ta söker hon nume­ra bekräf­tel­sen, både från sig själv och and­ra, genom vad hon kan pre­ste­ra, vil­ket hon beskri­ver som oer­hört ener­gikrä­van­de och ytterst uttröt­tan­de. Även om vi inte har sam­ma upp­växt som Eva tror jag att många av oss ändå käm­par med sam­ma sak, att för­stå att vi bor­de duga lika bra som alla and­ra, men att ändå inte kän­na det. Och att även vi söker vår iden­ti­tet och vårt vär­de genom vad vi gör, vil­ket många av oss nog ock­så kan vitt­na om är extremt uttröttande.

I den bäs­ta av värl­dar ger för­äld­rar sina barn käns­lan av att vara vill­kors­löst äls­ka­de, att kär­le­ken inte blir stör­re om bar­nen gör bra saker och inte mind­re om de gör dåli­ga. I den bäs­ta av värl­dar sit­ter kär­le­ken inte i bar­nens älsk­värd­het, utan hos för­äl­dern som väl­jer att äls­ka bar­nen osjäl­viskt i allt. Där­e­mot är verk­lig­he­ten säl­lan den bäs­ta av värl­dar, och även den bäs­ta utav för­äld­rar kom­mer ald­rig fullt ut kun­na ge en sådan vill­kors­lös kär­lek. Vi bor­de natur­ligt­vis efter bäs­ta för­må­ga strä­va efter det. Men en sådan vill­kors­lös kär­lek fin­ner män­ni­skan endast hos sin verk­li­ge Fader i him­len. Det är den kär­le­ken som Johan­nes, i den inle­dan­de tex­ten, vill att du och jag skall upp­täc­ka och för­und­ras över. Stor­he­ten i att Gud Fadern har skänkt oss en sådan kär­lek att vi får kal­las Guds barn. Någ­ra ver­ser sena­re för­kla­rar Johan­nes mer exakt hur den­na kär­lek blir synlig:

Så uppen­ba­ra­des Guds kär­lek till oss: han sän­de sin enföd­de Son till värl­den för att vi skul­le leva genom honom. Det­ta är kär­le­ken: inte att vi har äls­kat Gud, utan att han har äls­kat oss och sänt sin Son till för­so­ning för våra syn­der. (1 Joh 4:9–10).

Gud Faders kär­lek skil­jer sig avse­värt från män­ni­skors kär­lek. Den tar inte sin utgångs­punkt i oss män­ni­skor utan har sin grund i Gud själv som är kär­le­ken (1 Joh 4:16). Fadern invän­tar inte att män­ni­skan först skall för­änd­ra sin situ­a­tion, utan när vi fort­fa­ran­de är hans fien­der sän­der Fadern Jesus Kristus för att dö i vårt stäl­le och full­kom­ligt fri­kö­pa oss från syn­dens straff och lagens förbannelse/krav (Rom 5:6–8; Gal 3:8–12). Lägg mär­ke till orden att Fadern har skänkt oss den­na kär­lek, och att kär­le­ken inte består i att vi har äls­kat Gud utan att han har äls­kat oss. Här har vi i san­ning en full­kom­ligt vill­kors­lös kär­lek, den alla män­ni­skor läng­tar efter men skil­da från Gud sak­nar. Det är en kär­lek helt befri­ad från allt vad vi kan göra för Gud (och and­ra män­ni­skor), och den kan endast tas emot tom­hänt som en gåva genom tron (Ef 2:8–9).

När evan­ge­li­et för­kun­nas genom den heli­ge Andens kraft kan våra ögon öpp­nas så att vi inte inte bara för­står att vi är äls­ka­de av Fadern, utan att vi ock­så i dju­pet av våra hjär­tan erfa­ra det (Rom 5:5). Att vi som syn­da­re genom tron på Jesus Kristus kan bli Guds barn, full­kom­ligt mot­tag­na och äls­ka­de av Fadern själv. Helt utan någ­ra som helst reser­va­tio­ner. Som Guds barn blir vi då före­mål för en kär­lek som på ing­et sätt beror på vår dug­lig­het eller älsk­värd­het, en kär­lek som inte bli mind­re när vi miss­lyc­kas eller stör­re när vi lyc­kas, utan som genom allt är helt oförändrad.

Kän­ner du igen dig i Evas berät­tel­se kan det bero på att du inte äger vilan i bar­na­ska­pet hos Gud. Du kanske har hört om Guds kär­lek (många gång­er dess­utom), men ald­rig på dju­pet verk­li­gen för­stått eller erfa­rit den. Det du då behö­ver är att se Faderns kär­lek som visar sig i evan­ge­li­ets san­ning­ar. Jag kan inte nog upp­ma­na och upp­munt­ra dig att sam­ta­la med någon om du kän­ner igen dig i det­ta. Du får mer än gär­na ta kon­takt med mig.

På sön­dag firar vi fars dag, men låt oss inte enbart fira våra jor­dis­ka fäder, utan även fira den oer­hör­da kär­lek vår him­mels­ke Fader har skänkt oss: att vi får kal­las Guds barn.