”Jag försök­er tän­ka att jag duger som jag är, att jag är per­fekt som jag är. Utstråla lugn och har­moni. Intellek­tuellt kan jag ju förstå att jag bor­de duga lika bra som alla andra, men jag kan inte kän­na det.”

Citatet är från en insän­dare i Sven­s­ka Dag­bladet. Eva, 51 år, berät­tar om en uppväxt med skil­da föräl­drar, en pap­pa som inte visade särskilt stor kär­lek och en mam­ma som gav henne känslan av att duga när hon hjälpte till hem­ma. I vux­en ålder kan hon allt­så förstå att hon bor­de duga lika bra som alla andra, men hon kan inte kän­na det. Orsak­en enligt henne själv är bris­ten på erfaren­het av en vil­lko­rslös kär­lek från föräl­drar­na. Som en följd av det­ta sök­er hon numera bekräf­telsen, både från sig själv och andra, genom vad hon kan prestera, vilket hon beskriv­er som oer­hört energikrä­vande och ytterst uttröt­tande. Även om vi inte har sam­ma uppväxt som Eva tror jag att mån­ga av oss ändå käm­par med sam­ma sak, att förstå att vi bor­de duga lika bra som alla andra, men att ändå inte kän­na det. Och att även vi sök­er vår iden­titet och vårt värde genom vad vi gör, vilket mån­ga av oss nog ock­så kan vit­tna om är extremt uttröt­tande.

I den bäs­ta av värl­dar ger föräl­drar sina barn känslan av att vara vil­lko­rslöst älskade, att kär­leken inte blir större om bar­nen gör bra sak­er och inte min­dre om de gör dåli­ga. I den bäs­ta av värl­dar sit­ter kär­leken inte i bar­nens älskvärd­het, utan hos föräldern som väl­jer att äls­ka bar­nen osjälviskt i allt. Däre­mot är verk­ligheten säl­lan den bäs­ta av värl­dar, och även den bäs­ta utav föräl­drar kom­mer aldrig fullt ut kun­na ge en sådan vil­lko­rslös kär­lek. Vi bor­de naturligtvis efter bäs­ta för­må­ga strä­va efter det. Men en sådan vil­lko­rslös kär­lek finner män­niskan endast hos sin verk­lige Fad­er i himlen. Det är den kär­leken som Johannes, i den inledande tex­ten, vill att du och jag skall upp­täc­ka och förun­dras över. Storheten i att Gud Fadern har skänkt oss en sådan kär­lek att vi får kallas Guds barn. Några vers­er senare förk­larar Johannes mer exakt hur den­na kär­lek blir syn­lig:

Så uppen­ba­rades Guds kär­lek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom hon­om. Det­ta är kär­leken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till för­son­ing för våra syn­der. (1 Joh 4:9–10).

Gud Faders kär­lek skil­jer sig avsevärt från män­nisko­rs kär­lek. Den tar inte sin utgångspunkt i oss män­niskor utan har sin grund i Gud själv som är kär­leken (1 Joh 4:16). Fadern invän­tar inte att män­niskan först skall förän­dra sin sit­u­a­tion, utan när vi fort­farande är hans fien­der sän­der Fadern Jesus Kris­tus för att dö i vårt ställe och ful­lkom­ligt frikö­pa oss från syn­dens straff och lagens förbannelse/krav (Rom 5:6–8; Gal 3:8–12). Lägg märke till orden att Fadern har skänkt oss den­na kär­lek, och att kär­leken inte består i att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Här har vi i san­ning en ful­lkom­ligt vil­lko­rslös kär­lek, den alla män­niskor läng­tar efter men skil­da från Gud sak­nar. Det är en kär­lek helt befri­ad från allt vad vi kan göra för Gud (och andra män­niskor), och den kan endast tas emot tomhänt som en gåva genom tron (Ef 2:8–9).

När evan­geli­et förkun­nas genom den helige Andens kraft kan våra ögon öpp­nas så att vi inte inte bara förstår att vi är älskade av Fadern, utan att vi ock­så i dju­pet av våra hjär­tan erfara det (Rom 5:5). Att vi som syn­dare genom tron på Jesus Kris­tus kan bli Guds barn, ful­lkom­ligt mot­tagna och älskade av Fadern själv. Helt utan några som helst reser­va­tion­er. Som Guds barn blir vi då föremål för en kär­lek som på inget sätt beror på vår dug­lighet eller älskvärd­het, en kär­lek som inte bli min­dre när vi miss­ly­ckas eller större när vi lyckas, utan som genom allt är helt oförän­drad.

Kän­ner du igen dig i Evas berät­telse kan det bero på att du inte äger vilan i bar­naskapet hos Gud. Du kanske har hört om Guds kär­lek (mån­ga gånger dessu­tom), men aldrig på dju­pet verk­li­gen förstått eller erfar­it den. Det du då behöver är att se Faderns kär­lek som vis­ar sig i evan­geli­ets san­ningar. Jag kan inte nog upp­mana och upp­muntra dig att sam­ta­la med någon om du kän­ner igen dig i det­ta. Du får mer än gär­na ta kon­takt med mig.

På söndag firar vi fars dag, men låt oss inte enbart fira våra jordiska fäder, utan även fira den oer­hör­da kär­lek vår him­melske Fad­er har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn.