På sön­dag firar vi förs­ta advent och med det inleds advents­ti­den som sträc­ker sig fram till julaf­ton. När jag var liten trod­de jag att ordet advent betyd­de vän­tan, eftersom det kän­des som en evig­hets­lång vän­tan fram till jul­tom­ten. Men, som det fles­ta av er nog kän­ner till, bety­der ordet advent ankomst. Och den ankomst vi påminns om och firar är att Jesus Kristus, för över 2000 år sedan, föd­des i ett stall i Bet­le­hem för att för­so­na oss med Gud.

Hän­del­ser­na kring Jesu födel­se fin­ner vi i både Mat­teus och Lukas, medan Mar­kus bör­jar sin berät­tel­se om Jesus direkt vid vux­en ålder. När Johan­nes där­e­mot inle­der sitt evan­ge­li­um bör­jar han betyd­ligt läng­re till­ba­ka än så. Han inle­der med orden; ”I begyn­nel­sen…”, som är iden­tis­ka med hur hela bibeln inleds i 1 Mose­boks förs­ta vers. Begyn­nel­sen inne­bär bör­jan av vår tid och det till­fäl­le då ingen­ting annat än den evi­ge Guden exi­ste­ra­de. I inled­ning­en av Johan­nes är ”Ordet” syno­nymt med den and­ra per­so­nen i gudo­men, Sonen. Här i den förs­ta ver­sen för­kla­rar Johan­nes där­för tre saker om Sonen; har är evig och hade allt­så ing­en egen bör­jan (I begyn­nel­sen var Ordet), han är en per­son (Ordet var hos Gud) som inte är helt den­sam­ma som Fadern men som står i en evig rela­tion till honom, och sam­ti­digt är han Gud själv (Ordet var Gud). Sonen är allt­så inte en ska­pad varel­se utan är lika myc­ket Gud som Fadern (och den heli­ge Anden för den delen).

Ett van­ligt miss­tag är att enbart kopp­la ihop Sonen med Jesus. Vi skall natur­ligt­vis tän­ka på Jesus när vi tän­ker på Sonen, men vi skall inte hel­ler glöm­ma att Sonen exi­ste­rat för evigt, i en full­kom­lig rela­tion till Fadern och är Gud själv. Det är i stal­let i Bet­le­hem som Sonen blir män­ni­ska i Jesus Kristus; ”… Ordet blev kött och bod­de bland oss” (Joh 1:14). När vi läser Gam­la Tes­ta­men­tet är det en god påmin­nel­se att Sonen är lika invol­ve­rad som Fadern (och Anden) i allt som sker. När vi glöm­mer att Sonen är Gud och exi­ste­rat för evigt för­lo­rar vi det häp­nads­väc­kan­de som fak­tiskt sker under julen. Det som Pau­lus beskri­ver i Filip­per­bre­vet 2:6–7:

“Han (Sonen) var till i Guds gestalt men räk­na­de inte jäm­lik­he­ten med Gud som seger­byte, utan utgav sig själv och tog en tjä­na­res gestalt och blev män­ni­skan lik (Jesus Kristus).”

Advent är en tid då myc­ket skall hin­nas med, men låt oss även att ta tid till att låta julens verk­li­ga under få sjun­ka ännu dju­pa­re in i våra hjär­tan och tan­kar. För att väc­ka en gläd­je, tack­sam­het och för­und­ran till Gud över fräls­ning­ens under. På sön­dag efter guds­tjäns­ten i Klö­vedal kom­mer jag att ge möj­lig­het, för den som vill, att köpa en nyut­gi­ven bok: ”Goda nyhe­ter om stor gläd­je”. Den inne­hål­ler 25 advent­san­dak­ter med ett bibelord och en kort reflek­tion. Jag vill upp­munt­ra dig att köpa en bok och att vi läser den till­sam­mans som för­sam­ling­ar, som en för­be­re­del­se och påmin­nel­se om det vi firar.