En kall janu­a­rimor­gon, under rus­nings­tid, stäl­ler sig en man vid en av Washing­tons mest tra­fi­ke­ra­de tun­nel­ba­nesta­tio­ner för att spe­la vio­lin. Under 45 minu­ter spe­lar han sedan sex styc­ken från Johann Sebasti­an Bach, det pas­se­rar runt 1100 män­ni­skor varav de fles­ta på väg till sko­la eller jobb. Efter att ha spe­lat i tre minu­ter läg­ger en medelårs man mär­ke till vio­li­nis­ten, han sak­tar in, stan­nar för ett par sekun­der men skyn­dar sig snart iväg igen. Ytter­li­ga­re någon minut sena­re får vio­li­nis­ten sin förs­ta dol­lar av en kvin­na kas­tar peng­ar­na i man­nens box utan att stan­na. En kort stund där­ef­ter stan­nar en man, lutar sig mot väg­gen för att lyss­na, men han får snart syn på sin kloc­ka och spring­er där­i­från. Tro­li­gen för­se­nad till jobbet.Den som ägnar vio­lins­ten mest upp­märk­sam­het är en treå­rig poj­ke som dras av sin stres­si­ga mam­ma. Poj­ken stan­nar för att lyss­na, men till slut drar mam­man bok­stav­li­gen poj­ken vida­re under det att han hela tiden for­sät­ter att tit­ta bak­åt mot vio­li­nis­ten. Lik­nan­de saker hän­der fak­tiskt med fler­ta­let barn, var­på alla för­äld­rar utan undan­tag tving­ar dem att gå vida­re. Under den tid han står där stan­nar endast sex per­so­ner för att lyss­na, runt tju­go per­so­ner ger honom peng­ar och totalt får han ihop 32 dol­lar (ca. 300 kr). När vio­li­nis­ten slu­tar att spe­la tar tyst­na­den tar över, ing­en mär­ker det, ing­en applå­de­rar eller tac­kar honom på annat sätt.

Det ing­en kän­de till var att vio­lins­ten i själ­va ver­ket var Jos­hua Bell, en av de mest begå­va­de musi­ker­na i hela värl­den. De kän­de inte till att han just spe­lat någ­ra av de mest kom­pli­ce­ra­de styc­ken som någon­sin skri­vit på en Stra­di­va­ri­us värd ca. 33 mil­jo­ner kro­nor, eller att han två dagar innan hade spe­lat för en utsåld tea­ter i Boston där genom­snitts­pri­set för en bil­jett låg på runt 1000 kr. Det hela var ett expe­ri­ment utfört av tid­ning­en Washing­ton Post (ni kan själ­va se ett kort klipp från hän­del­sen på YouTu­be). Tid­ning­en vil­le med expe­ri­men­tet under­sö­ka föl­jan­de frå­gor: ”Upp­fat­tar män­ni­skan sann skön­het om det pla­ce­ras på en ”van­lig” plats vid ett opas­san­de till­fäl­le (på en tun­nel­ba­nesta­tion under rus­nings­tid)? Kan män­ni­skan se verk­lig talang när de pla­ce­ras på ett ovän­tat ställe?”

Ovanstå­en­de expe­ri­ment visa­de att män­ni­skan inte kun­de se sann skön­het när hon inte för­vän­ta­de sig den och vid ett opas­san­de till­fäl­le. Om det gäll­de Jos­hua Bells vack­ra musik, gäl­ler det ännu mer det under som sker i stal­let i Bet­le­hem. Som är den störs­ta av skön­he­ter som någon­sin hänt, det mest osan­no­li­ka och stor­slag­na, som får allt annat stor­sla­get att fram­stå som full­stän­digt fut­tigt och tomt. Uni­ver­sum Ska­pa­re och Upp­rätt­hål­la­re föds in i sin egen ska­pel­se, Konung­ar­nas Konung och Her­rar­nas Her­re sti­ger ner från sin tron för att dö på ett kors och för att fräl­sa sina fien­der, den obe­grän­sa­de begrän­sar sig och blir ett hjälp­löst barn. Lis­tan kan göras lång av det ofatt­bar, trots det­ta skyn­dar de fles­ta män­ni­skor för­bi utan att ens läg­ga mär­ke till det.

I den inle­dan­de tex­ten för­kun­na­de äng­eln evan­ge­li­et för her­dar­na, som sedan skyn­dar iväg till Bet­le­hem för att se det med egna ögon (2:15–17). Hedar­na hör­de, de såg och de trod­de. Låt oss den­na jule­tid ta hedar­na till före­dö­me och skyn­da till Bet­le­hem för att se och tro. Låt oss inte nöja oss med att enbart höra om julens bud­skap, utan låt oss be att Gud öpp­nar våra ögon så att vi verk­li­gen ser den sto­ra gläd­jen i att Fräl­sa­ren bli­vit född åt oss. Låt oss inte bara lyss­na till att den sto­ra him­mels­ka änglakö­ren ropa­de ut i lov­sång, utan låt oss be Gud att väc­ker våra hela vårt inre till att stäm­ma in sång­en om fräls­ning­ens under, som her­dar­na ock­så gjor­de (2:20).