Någ­ra av de förs­ta orden ett barn lär sig, för­u­tom mam­ma och pap­pa, bru­kar ju vara ”min” eller ”jag hade den först”. Ett barn behö­ver inte lära sig det­ta utan av natu­ren vakar vi över det som är vårt och det vi har rätt till. Det vi behö­ver lära oss är sna­ra­re att vara gene­rö­sa och dela med oss, att avstå från något som är vårt eller som vi har rätt till till, till för­mån för någon annans bäs­ta. ”Julen hand­lar om att ge — inte att få”, bru­kar man ju säga. Och visst hand­lar julen om att ge, men inte fram­förallt de jul­klap­par vi kan ge varand­ra utan den gåva Fadern gav oss när Sonen blev män­ni­ska i Jesus Kristus. Det är den störs­ta gåva som någon­sin getts och det är där­för vi firar jul.

I den inle­dan­de tex­ten skri­ver Pau­lus att Jesus ”var till i Guds gestalt”, vil­ket beskri­ver hur Sonen innan han blev män­ni­ska var pre­cis lika myc­ket Gud som Fadern, hade pre­cis sam­ma karak­tärs­drag och egen­ska­per. Det bety­der att Sonen i evig­het var full­kom­lig och sak­na­de abso­lut ingen­ting. Om vi skul­le över­fö­ra det till peng­ar skul­le man kun­na säga att Sonen ägde alla rike­do­mar som någon­sin fun­nits. Det finns, helt enkelt, abso­lut ing­en som helst anled­ning för Sonen att bli män­ni­ska. Men så läser vi att Sonen som ägde allt ändå inte räk­nar det­ta som ett ”seger­byte”, allt­så något som han vakar över, hål­ler hårt om eller använ­der för att vin­na för­de­lar. Utan i kär­lek till Fadern och till oss män­ni­skor, låter han sig avklä­das all den him­mels­ka här­lig­he­ten för att anta ”tjä­na­res gestalt” och bli en män­ni­ska. Det är en sak att avstå från en liten del av sitt över­flöd, eller från något som man ald­rig har ägt eller från något som man ändå inte tyc­ker är vär­de­fullt. Det är en helt annan sak att avstå från det, som utan undan­tag, är det abso­lut dyr­ba­ras­te av allt i hela uni­ver­sum, det som Sonen i evig­het ald­rig hade varit utan — jäm­lik­he­ten med Gud. Men istäl­let för att söka sin egen vin­ning och bekväm­lig­het väl­jer Sonen att bli en tjä­na­re, men inte bara det; han ”ödmju­ka­de… sig och blev lydig ända till döden – döden på kor­set.” (Fil 2:8) Jesus Kristus avstår från något oer­hört dyr­bart, och sti­ger så djupt ner man kan kom­ma, för att det skall bli till det oänd­ligt bäs­ta för oss män­ni­skor — vår frälsning.

Julen hand­lar verk­li­gen om att ge, den oänd­ligt dyr­ba­ra gåva Fadern gav oss den förs­ta julen i Jesus Kristus, men julen hand­lar även om att få — att du och jag genom tron tar emot den­na gåva.