“I want the truth!….. You can’t hand­le the truth!” Det­ta väl­kän­da citat kom­mer från fil­men ”På heder och sam­ve­te”. Dani­el Kaf­fee (Tom Cru­i­se) är en ung och oer­fa­ren advo­kat på för­sva­ret juristav­del­ning som utre­der ett mord inom mili­tä­ren. Utö­ver mor­det upp­täck­ter han snart en här­va av makt­miss­bruk och kor­rup­tion bland offi­ce­rar­na inom elit­för­ban­den. Under ett av sina för­hör av det högs­ta befä­let Nat­han R. Jessup (Jack Nichol­son) pres­sar Kaf­fee på för att få fram san­ning­en och ropar till sist: ”Jag ha vill ha san­ning­en!”, var­på översten sva­rar ännu mer hög­ljutt: ”Du kan inte han­te­ra san­ning­en!” De fles­ta män­ni­skor säger sig vil­ja ha san­ning­en och söka efter den, men frå­gan är om de verk­li­gen vill ha san­ning­en och vill lyss­na till den när den visar sig?!

Under de tidi­ga morgon­tim­mar­na på lång­fre­da­gen för­hör Pila­tus Jesus, för att få fram san­ning­en om Jesus verk­li­gen är judar­nas kung. Han sva­rar Pila­tus: ”Du själv säger att jag är kung. Där­för är jag född och där­för har jag kom­mit till värl­den, för att vitt­na om san­ning­en. Var och en som är av san­ning­en lyss­nar till min röst.” (Joh 18:37) Pila­tus visar tyd­ligt att han inte kan han­te­ra san­ning­en, han får höra san­ning­en både om att Jesus är Kung­en (Mes­si­as) och att hans under­vis­ning är san­ning­en (inte en av fle­ra san­ning­ar). Men istäl­let för att lyss­na till och för­änd­ras av san­ning­en, väl­jer Pila­tus att rela­ti­vi­se­ra tan­ken på att det skul­le fin­nas någon verk­lig san­ning över­hu­vud­ta­get. Att inse och erkän­na den skul­le kos­ta honom all­de­les för myc­ket. Han skul­le bli tvung­en att fri­ge Jesus och bli ovän med de sty­ran­de judar­na, som tro­li­gen skul­le leda till nya upp­lopp i Jeru­sa­lem och i för­läng­ning­en till att han kanske för­lo­ra­de sin posi­tion som sty­ran­de i den del romarriket.

Pila­tus sät­ter ord på hur de fles­ta män­ni­skor idag tän­ker. Det finns igen objek­tiv san­ning utan bara oli­ka san­ning­ar, något som lite slar­vigt kan uttryc­kas: ”Det som är sant för dig, är sant.” Det är ing­et nytt under solen utan har fun­nits med män­ni­skan ända sedan ska­pel­sens bör­jan. Det var där allt gick snett, när Adam och Eva bör­ja­de ifrå­ga­sät­ta Guds san­ning och istäl­let lyss­na­de till ormens omskriv­ning­ar av den. Men Jesus talar inte om san­ning­ar utan han talar om san­ning­en, han och hans under­vis­ning är san­ning­en (Joh 14:6).

I Romar­bre­vet kapi­tel 1 beskri­ver Pau­lus hur alla män­ni­skor: ”under­tryc­ker san­ning­en” (1:18). Alla män­ni­skor, genom ska­pel­sen, kän­ner till att det finns en Ska­pa­re och att han en dag kom­mer döma oss för vår synd (1:32). Men den­na san­ning tryc­ker män­ni­skan undan och låt­sas som om dem inte kän­ner till. Jesus för­kla­rar för Niko­de­mus orsa­ken till var­för män­ni­skor hand­lar så; ”…. lju­set kom till värl­den och män­ni­skor­na äls­ka­de mörk­ret och inte lju­set, eftersom deras gär­ning­ar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar lju­set och kom­mer inte till lju­set, för att hans gär­ning­ar inte skall avslö­jas” (Joh 3:19–20). Lju­set ger klar­syn sam­ti­digt som det avslö­jar smut­sen, något som blir väl­digt tyd­ligt för alla husä­ga­re nu när vår­lju­set åter­vän­der efter en mörk vin­ter. Vi får syn på att fönst­ren behö­ver put­sas och allt annat som behö­ver ord­nas med, som tidi­ga­re varit dolt i mörk­ret. Den stund en män­ni­ska erkän­ner en Ska­pa­re inne­bär det i sin tur ett erkän­nan­de av att stå ansva­rig inför honom, eftersom som Ska­pa­ren natur­ligt­vis har rät­ten att säga hur jag bör leva mitt liv. Alla män­ni­skor med någorlun­da självin­sikt inser då att vi står på kol­li­sions­kurs med den­ne Ska­pa­re, ing­en lever som hon bor­de leva, och där­för för­tjä­nar vi att dömas av honom. Där­för blir vi hell­re kvar i mörk­ret och under­tryc­ker san­ning­en för att våra gär­ning­ar inte skall avslöjas.

Vi vill ha san­ning­en men kan sam­ti­digt inte han­te­ra san­ning­en, om oss själ­va, vår synd och vårt mör­ker. Men Evan­ge­li­ets bud­skap är inte bara san­ning­en om vårt hopp­lö­sa till­stånd i syn­den utan det är ock­så san­ning­en om vad Gud gjort genom Jesus Kristus för att för­änd­ra vår situ­a­tion. Evan­ge­li­ets under­bart gla­da och goda nyhe­ter är att Jesus på Gol­ga­ta kors redan full­bor­dat vår fräls­ning och beta­lat pri­set fullt ut för all vår synd. Där­för behö­ver behö­ver du och jag med ald­rig fly bort från san­ning­en in i mörk­ret, utan vi kan istäl­let vän­da om och fly ut ut vårt mör­ker — med all vår synd — till honom som är lju­set själv. Med den ful­la för­viss­ning­en om att vi genom hans blod och genom tron på honom blir full­kom­ligt rena­de från all vår synd och skuld. Det är då vi för förs­ta gång­en får upp­le­va vad verk­lig fri­het är, att både vara full­kom­ligt genom­skå­da­de av en helig Gud och sam­ti­digt full­kom­ligt äls­ka­de av sam­ma Gud. Ing­et att under­tryc­ka, ing­et att döl­ja, ing­et att fly ifrån, san­ning­en — om oss och om Gud — är inte läng­re ett pro­blem utan en befrielse.

”Ni ska lära kän­na san­ning­en, och san­ning­en ska göra er fria.”   (Joh 8:32)