Utan över­drift kan vi nog säga att Pau­lus är den främs­te mis­sio­nä­ren som någon­sin levt.

Åtminsto­ne om vi bedö­mer uti­från genom­slag och iver att nå ut med evan­ge­li­et. Han har skri­vit 13 av Nya Tes­ta­men­tets 27 böc­ker, han grun­da­de en hel rad för­sam­ling­ar i medel­havs­om­rå­det och man tror att han nåd­de så långt som till Spa­ni­en under sina mis­sions­re­sor. I 2 Korin­ti­er­bre­vet kapi­tel 11 säger han: ”Jag har arbe­tat mer, sut­tit i fäng­el­se mer, fått hugg och slag i över­flöd och ofta varit i livs­fa­ra”, där­ef­ter föl­jer en lång upp­räk­ning av svå­rig­he­ter, kamp och hårt arbe­te som Pau­lus fått utstå för evan­ge­li­ets skull (11:23–28). Det är lätt att tän­ka att Pau­lus var den full­kom­ligt oräd­de mis­sio­nä­ren, som ald­rig tve­ka­de, skräm­des eller lät sig påver­kas av någ­ra omstän­dig­he­ter. Och när vi jäm­för oss med honom kän­ner vi oss där­för oer­hört dåli­ga, eftersom vi i prin­cip all­tid är är raka motsatsen.

Ja, Pau­lus var oer­hört ivrig med att nå ut med evan­ge­li­et. Ja, han fick ett enormt genom­slag, på ett sätt som ing­en annan efter honom kom­mer att få (för ing­en kom­mer skri­va böc­ker till Bibeln). Men bil­den av Pau­lus som någon över­män­ni­ska stäm­mer inte över­ens med verk­lig­he­ten, i hans brev visar sig gång på gång en annan bild. Som tex­ten i inled­ning där han berät­tar att förs­ta gång­en han kom till Korint (se Apg 18) var han ”svag, rädd och myc­ket oro­lig” (min fet­stil). Han var svag, vil­ket kan gäl­la både kropps­lig som själs­lig svag­het. Han var rädd för män­ni­skor, hur de skul­le rea­ge­ra på evan­ge­li­et och om dem skul­le ta emot det. Och han var myc­ket oro­lig, han kom med stapp­lan­de och vack­lan­de steg till sta­den. Det­ta är defi­ni­tivt inte bil­den av en över­män­ni­skan, utan istäl­let bil­den av någon som är pre­cis som dig och mig.

När and­ra för­kun­na­re såg på sig själ­va som ”super-apost­lar” och vil­le fram­hä­va sin kraft och styr­ka, vil­le Pau­lus istäl­let beröm­ma sig av sin svag­het (2 Kor 11:30; 12:5, 9). I sam­man­hang­et där vår vers finns, för­kla­rar Pau­lus att vår styr­ka och för­må­ga fak­tiskt skym­mer och hind­rar evan­ge­li­et från att ver­ka i sin ful­la kraft. Och tvärtom, det är när evan­ge­li­et är tyd­ligt och vi är sva­ga, som bud­ska­pet till­sam­mans med Andens kraft kan fräl­sa män­ni­skor (1 Kor 2:4). Vi tän­ker ofta att vår svag­het och otill­räck­lig­het hind­rar Gud från att ver­ka i våra liv, men Pau­lus säger det rakt mot­sat­ta. Det är själ­va för­ut­sätt­ning­en för att Gud över­hu­vud­ta­get skall kun­na ver­ka i våra liv: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft full­kom­nas i svag­het. Där­för vill jag hell­re beröm­ma mig av min svag­het, för att Kristi kraft skall vila över mig.” (2 Kor 12:9).

Kän­ner du dig svag, rädd och myc­ket oro­lig när du för­sö­ker dela evan­ge­li­et med någon som inte tror? Ja, då är du långt ifrån ensam utan i oer­hört gott säll­skap med alla trons hjäl­tar genom histo­ri­en. Låt ald­rig des­sa käns­lor hind­ra dig från att dela evan­ge­li­et, utan låt det leda dig till ett ännu stör­re bero­en­de av Guds kraft. Det finns en djup befri­el­se i insik­ten av kraf­ten till män­ni­skor fräls­ning ald­rig kom­mer från oss utan enbart från Gud genom evan­ge­li­et. Låt där­för inte din räds­la för män­ni­skors tyc­kan­de och åsik­ter hind­ra dig. Vår upp­gift är näm­li­gen inte att få män­ni­skor att tyc­ka om bud­ska­pet (även om det natur­ligt­vis är vår öns­kan), utan vår upp­gift är att för­med­la det bud­skap vi bli­vit anför­trod­da, med bönen och för­trös­tan på att Gud skall använ­da det till män­ni­skors frälsning.