Utan över­drift kan vi nog säga att Paulus är den främ­ste mis­sionären som någon­sin levt.

Åtmin­stone om vi bedömer utifrån genom­slag och iver att nå ut med evan­geli­et. Han har skriv­it 13 av Nya Tes­ta­mentets 27 böck­er, han grun­dade en hel rad för­sam­lin­gar i medel­hav­som­rådet och man tror att han nådde så långt som till Spanien under sina mis­sion­sre­sor. I 2 Kor­in­tier­brevet kapi­tel 11 säger han: ”Jag har arbe­tat mer, sut­tit i fän­gelse mer, fått hugg och slag i över­flöd och ofta var­it i livs­fara”, därefter föl­jer en lång uppräkn­ing av svårigheter, kamp och hårt arbete som Paulus fått utstå för evan­geli­ets skull (11:23–28). Det är lätt att tän­ka att Paulus var den ful­lkom­ligt orädde mis­sionären, som aldrig tvekade, skrämdes eller lät sig påverkas av några omständigheter. Och när vi jäm­för oss med hon­om kän­ner vi oss där­för oer­hört dåli­ga, efter­som vi i prin­cip alltid är är raka mot­sat­sen.

Ja, Paulus var oer­hört ivrig med att nå ut med evan­geli­et. Ja, han fick ett enormt genom­slag, på ett sätt som ingen annan efter hon­om kom­mer att få (för ingen kom­mer skri­va böck­er till Bibeln). Men bilden av Paulus som någon över­män­niska stäm­mer inte överens med verk­ligheten, i hans brev vis­ar sig gång på gång en annan bild. Som tex­ten i inled­ning där han berät­tar att förs­ta gån­gen han kom till Korint (se Apg 18) var han ”svag, rädd och myck­et orolig” (min fet­stil). Han var svag, vilket kan gäl­la både kropp­slig som själ­slig svaghet. Han var rädd för män­niskor, hur de skulle rea­gera på evan­geli­et och om dem skulle ta emot det. Och han var myck­et orolig, han kom med stap­p­lande och vack­lande steg till staden. Det­ta är defin­i­tivt inte bilden av en över­män­niskan, utan istäl­let bilden av någon som är pre­cis som dig och mig.

När andra förkunnare såg på sig själ­va som ”super-apos­t­lar” och ville framhä­va sin kraft och styr­ka, ville Paulus istäl­let beröm­ma sig av sin svaghet (2 Kor 11:30; 12:5, 9). I sam­man­hanget där vår vers finns, förk­larar Paulus att vår styr­ka och för­må­ga fak­tiskt skym­mer och hin­drar evan­geli­et från att ver­ka i sin ful­la kraft. Och tvär­tom, det är när evan­geli­et är tydligt och vi är sva­ga, som bud­skapet till­sam­mans med Andens kraft kan fräl­sa män­niskor (1 Kor 2:4). Vi tänker ofta att vår svaghet och otill­räck­lighet hin­drar Gud från att ver­ka i våra liv, men Paulus säger det rakt mot­sat­ta. Det är själ­va förut­sät­tnin­gen för att Gud över­hu­vud­taget skall kun­na ver­ka i våra liv: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft ful­lkom­nas i svaghet. Där­för vill jag hellre beröm­ma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.” (2 Kor 12:9).

Kän­ner du dig svag, rädd och myck­et orolig när du försök­er dela evan­geli­et med någon som inte tror? Ja, då är du långt ifrån ensam utan i oer­hört gott säll­skap med alla trons hjäl­tar genom his­to­rien. Låt aldrig dessa känslor hin­dra dig från att dela evan­geli­et, utan låt det leda dig till ett ännu större beroende av Guds kraft. Det finns en djup befrielse i insik­ten av kraften till män­niskor fräl­sning aldrig kom­mer från oss utan enbart från Gud genom evan­geli­et. Låt där­för inte din räd­sla för män­nisko­rs tyckande och åsik­ter hin­dra dig. Vår uppgift är näm­li­gen inte att få män­niskor att tyc­ka om bud­skapet (även om det naturligtvis är vår önskan), utan vår uppgift är att förmed­la det bud­skap vi bliv­it anförtrod­da, med bönen och förtrös­tan på att Gud skall använ­da det till män­nisko­rs fräl­sning.