Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.
”Vad får jag ut av att…?” Liknande fråga ställer vi oss inför många val i livet. Vi frågar oss vad vi kan vinna eller tjäna på det vi skall göra. Många människor ställer samma fråga till att vara en del av en församling: ”Vad får jag ut av att vara med i en församling?” Men faktum är att en sådan fråga är felställd, och det vi borde fråga oss är istället “vad jag kan göra för människorna i den församling där Gud har satt mig?”
När en bibelvers, som den i inledningen, innehåller ett ”därför” behöver vi alltid fråga oss ”varför… därför?” Alltså, varför säger Paulus att vi skall uppmuntra och uppbygga varandra? I vår vers avslutar Paulus ett längre resonemang om Jesus återkomst, som tar sin början i vers 13 i kapitel 4. Han har redan uppmanat oss att uppmuntra (trösta) varandra därför att vi en dag: ”alltid skall vara hos Herren” (4:18). I vår vers kommer på nytt uppmaningen att uppmuntra och uppbygga varandra, därför att frälsningen genom Jesus Kristus inte enbart förändrar evigheten utan även våra liv här och nu. Paulus har förklarat att Jesus har dött och friköpt oss från den kommande vredesdomen, för att vi skall leva med och för honom ”vare sig vi är vakna eller insomnade” (5:10). Alltså, vare sig vi lever eller dör skall vi leva för Jesus (se även Fil 1:20). Och att leva för Jesus handlar alltså om att fokus vänds från mig själv (och mina behov) till mina syskon i tron (och deras behov). Att jag går från att leva för min egen skull till att leva för och längta efter att se mina trossyskon bli uppmuntrade och uppbyggda i tron. Uppmuntran handlar om att komma nära en annan människa för att kunna trösta, styrka, uppmana, undervisa mm. Ordet uppbygga är samma ord som användes vid husbyggen och renoveringar. Paulus säger helt enkelt att på samma sätt som en snickare är fokuserad på att bygga upp eller renovera ett hus, skall vi som troende vara fokuserade på att våra syskon i tron blir uppbyggda och uppmuntrade. Tänker vi så här om församlingen och vår egen roll i den? Är vårt fokus och längtan att få se våra bröder och systrar i tron växa, uppbyggas och uppmuntras?
Vi är alldeles för individualistiska idag och har en alldeles för individualistisk syn på församlingen. Det är alldeles för mycket: ”Jag och min tro… jag och min Jesus… jag och min andliga växt… jag och min helgelse…. jag och min bibelläsning… jag och min kamp…” Men om vi läser genom de nytestamentliga breven kommer vi inse att detta tankesätt är helt främmande i den nytestamentliga församlingen. Det är i och genom församlingen som människor kommer till tro på Jesus och sedan växer i samma tro. Det är inte framför allt enskilt utan ”tillsammans med alla de heliga” som vi kan ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet” (Ef 3:18–19).
Vi behöver våra syskon i församlingen mycket mer än vi kanske inser, på samma sätt som våra syskon behöver oss. Vi behöver bli betydligt bättre på att inte enbart tänka goda och uppmuntrande tankar om varandra, utan även sätta ord på dem till varandra. Vi behöver mindre sammanhang där vi kan komma nära varandra, dela livet och få tillfällen att uppmuntra varandra. Vi behöver bli bättre på att öppna oss för varandra och ge möjligheten för andra att hjälpa oss bära bördorna. Gud har skänkt oss varandra, han har gett församlingen för att vi behöver varandra.
Fundera på vem du idag kan uppmuntra och uppbygga? Med ett meddelande, telefonsamtal eller besök, genom lyssna intresserat, genom ett bibelord eller att du erbjuder dig att be för personen. Fundera även över vem du kan uppmuntra eftersom du har sett personens gåvor vara i funktion. Det gör stor skillnad att höra uppmuntrande ord från någon, och att veta att man inte är ensam.
