För flera år sedan följde jag en doku­men­tärserie på SVT om en tat­uer­ingsstu­dio i Stock­holm. Utöver de kun­der som kom in för att tat­uera sig, återkom en hand­full per­son­er enbart för att hän­ga och pra­ta med ägar­na. Flera av dem var män­niskor med minst sagt broki­ga bak­grun­der och liv. Men jag minns särskilt att en av kil­lar­na skiljde ut sig från de andra; han hade lik­som ett större mörk­er, ett värre språk, en mer destruk­tiv inställ­ning till livet och en trassli­gare bak­grund. Om jag skulle fått gis­sa på vilken av kil­lar­na i serien som troli­gast skulle kun­na bli en kris­ten, hade jag abso­lut inte gis­sat på den killen. Jag kom­mer ihåg att jag tänk­te: ”Han är ett sånt där hop­plöst fall. Hur kan en sådan män­niska bli hel egentli­gen?” Den upp­fat­tnin­gen bekräf­tades allt mer under åren som gick när han syntes allt mer i offent­ligheten. Där­för blev jag minst sagt förvå­nad när jag några år senare fick höra att just den killen, Sebas­t­ian Stak­set, hade bliv­it frälst. Och resten kän­ner ni nog till.

Den senaste tiden har jag läst Jona bok. En av de sak­er­na som verk­li­gen drab­bat mig — och som vi nog ofta glöm­mer i den­na bok — är vad Nin­eve var för typ av stad. Vi läs­er i bokens inled­ning att stadens ond­s­ka kom­mit upp inför Guds ansik­te (1:2), och Assyri­er­na var ökän­da för sin oer­hör­da grymhet (se ex. Jes 10:5f, Nah 3:1). Staden skulle kun­na beskri­vas som dåti­dens Sodom och Gomor­ra. Kort sagt: Nin­eve var verk­li­gen ett sådant där hop­plöst fall. Dessu­tom var de Israels ärke­fien­der. Där­för är det kanske inte så kon­stigt att Jona väl­jer att resa åt pre­cis rakt mot­satt håll, när han får upp­draget av Gud att predi­ka omvän­delse till Nin­eve (1:3).

Efter mån­ga om och men kom­mer Jona till slut till Nin­eve, och där håller han en minst sagt kort och kon­cis predikan om Guds kom­mande dom (3:9). Det som sedan sker bor­de få oss att förvå­nas och förun­dras med tanke på det jag skriv­it om det­ta folk. Hela staden — 120 000 män­niskor — gensvarar med sann omvän­delse och bön om fräl­sning, från den störste till den min­ste, från kun­gen hela vägen till djuren (!!). Det är som en för­fattare beskriv­er det, att de visade total ånger, upprik­tig ånger och ödmjuk ånger. Folket vän­der helt om från sin synd och kas­tar sig helt på Guds oförtjän­ta nåd. Ytterli­gare en sak vi ofta mis­supp­fat­tar när vi tänker på Jona är att vi tror att hans ovil­ja att åka till Nin­eve berodde på att upp­draget var att predi­ka dom över staden. Men orsak­en är pre­cis tvär­tom, han vill inte vill predi­ka omvän­delse efter­som han inte vill att män­nisko­r­na där skall få ta emot Guds nåd och fräl­sning (se 4:2–3). De var ju trots allt hans fien­der.

Vil­ka män­niskor ser du som hop­plösa fall? Vil­ka tänker du aldrig skulle kun­na bli fräl­s­ta? Eller män­niskor som du — likt Jona — inte vill skall få del av Guds nåd och fräl­sning? Som du inte tyck­er förtjä­nar det (som om du skulle göra det)? Eller vil­ka tänker du aldrig skulle kun­na bli fräl­s­ta efter­som de är oin­tresser­ade, likgilti­ga eller efter­som de redan har det för bra? Eller män­niskor som har hört bud­skapet mån­ga gånger men ändå inte kom­mit till tro.

Oavsett om vi tänker att män­niskor är bor­tom eller oberoende av Guds fräl­sning är Jona bok en väckark­loc­ka för oss. En väckark­loc­ka som ropar ut att inför Guds kraft, nåd och fräl­sning finns det inga hop­plösa fall och ingen som inte behöver bli frälst. Guds kraft genom evan­geli­ets förkun­nelse kan fräl­sa A‑L-L‑A män­niskor (se ex. Jes 50:2; Apg 9; Rom 1:16–17). Den sto­ra frå­gan är nog snarare om vi verk­li­gen tror att det­ta är sant? Eller om vi förtrös­tar på metoder eller vår egen kraft och för­må­ga? Jona ville inte gå till Nin­eve efter­som han vis­ste att Gud, genom sitt Ord, kunde fräl­sa staden. Vi däre­mot, går nog inte efter­som vi inte tror att Gud kan göra det. Då är Jona även en tröst till oss. Om han som mer eller min­dre motvil­ligt gick med en kort predikan fick se stor påverkan, då kan även vi genom våra stap­p­lande steg och ord i den Helige Andes kraft få se män­niskor kom­ma till tro.