”Du är mål­fokuser­ad, snabb och entu­si­as­merande. Du är ini­tia­tivrik och kan ha mån­ga bol­lar i luften.” Orden är häm­tade från förs­ta job­ban­non­sen jag hit­tade på Arbets­förmedlin­gens hem­si­da. I världens ögon bedöms du efter dina för­må­gor, din kun­skap och vad du kan prestera. Du får inte ett jobb, ett betyg i skolan eller en plats i idrottslaget om du inte upp­fyller kraven och kval­i­fika­tion­er­na. I Guds rike är det däre­mot väldigt annor­lun­da, där välkom­nas du inte på egna kval­i­fika­tion­er och det som efter­frå­gas är snarare din brist än din för­må­ga.

I vår vers beskrivs hur Mes­sias kom­mer för att räd­da ”brut­na strån” och ”tynande vekar”. Ett vass-strå använ­des som mät­stic­ka eller för att ge stöt­tning i exem­pelvis en husvägg. När den var böjd eller bruten hade man inte län­gre någon använd­ning för den. När veken — som ofta bestod av en bit lin­netyg — tynade och bör­jade ryka släck­tes den och byttes ut. Strået och veken är allt­så på gränsen till att kasseras. Det räck­er med en litet tryck för att bry­ta av eller en liten vin­d­pust för att släc­ka. Det är allt­så den typen av män­niskor som får del av Guds rike, den typen män­niskor som Mes­sias kom­mer för att räd­da.

Den anglikanske teolo­gen Richard Sibbes som levde på slutet av 1500-talet har skriv­it en bok utifrån den­na vers i Jesa­ja. Han förk­larar att brusten­heten som beskrivs är en förkrosselse över syn­den, att män­niskor behöver få verk­lig insikt om sin synd. Han skriv­er:

Den­na brusten­het behöver ske före omvän­delsen, att Anden får göra en väg för sig själv in i en män­niskas hjär­ta genom att alla stol­ta och hög­modi­ga tankar får böjas ner, och att män­niskan får en sann bild av sig själv.

När Mes­sias 700 år efter Jesa­ja sedan anlän­der ser vi väldigt tydligt hur han kom­mit för de brut­na strå­na och tynande vekar­na. Jesus säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sju­ka. Jag har inte kom­mit för att kalla rät­tfärdi­ga till omvän­delse, utan syn­dare” (Luk 5:31–32). De hop­plösa, hjälplösa, sva­ga, bräck­li­ga och utstöt­ta möter Jesus med stort medl­i­dande och varsamhet. Han krossar dem inte och släck­er dem inte. Istäl­let kom­mer han med den störs­ta tröst en män­niska kan få ta emot med orden: ”Dina syn­der är för­låt­na” (Mark 2:5, Luk 7:48). De självrät­tfärdi­ga, duk­ti­ga, hyck­lande, hård­hjär­tade och stol­ta möter Jesus däre­mot med större kon­fronta­tion. Men även där med goda syften efter­som han ville föra dem till fräl­sning. Som Sibbes skriv­er: ”…hyck­lare behöver en starkare över­be­vis­ning än sto­ra syn­dare… sjuk­domen hos den självsäkre syn­daren kom­mer inte läkas genom lju­va ord.”

Om den hög­modi­ge ham­nar fel när han säger ”Jag är redan så god att jag inte behöver någon fräl­sning”, ham­nar likväl den miss­modi­ge fel när han säger ”Jag är så usel och hop­plös att jag är utom räddning.” Båda två tror att fräl­snin­gen hänger på vad de själ­va för­mår eller inte för­mår. De försök­er lösa syn­dens prob­lem själ­va. Men Bibelns goda nyheter är att fräl­sning endast hänger på vad Jesus redan har gjort genom sin för­son­ings­död, både för hop­plösa och självrät­tfärdi­ga syn­dare. Sibbes igen:

Skall vår synd göra oss mod­fäll­da när Han kom enbart för syn­dare? Är du förkrossad över din synd? Var vid gott mod, Han kallar på dig. Dölj inte dina sår, utan visa allt inför Hon­om. Fruk­ta aldrig att kom­ma inför Gud när vi har en sådan Med­lare (som Jesus Kris­tus) inför Gud. Han som inte bara är vår vän utan även vår broder och brudgum.

Tänk vilken tröst att Jesus inte efter­frå­gar vår styr­ka eller för­må­ga, inte vår duk­tighet eller vad vi kan bidra med eller göra för hon­om. Genom sin för­son­ings­död har han redan försett oss med allt det vi behöver, för vår fräl­sning, hel­gelse och tjänst för hon­om. Istäl­let efter­frå­gar han om vi vill vän­da om från vår synd, dagli­gen ta emot nåden och kraften från hon­om och leva i ständigt i beroende av hon­om. Det låter enklare än vad det fak­tiskt är efter­som vi genom syn­den är böj­da till att försö­ka klara oss själ­va. Vi behöver inte Guds nåd bara den dag vi kom­mer till tro utan var­je dag och var­je stund. Mån­ga gånger använ­der Gud svårigheter och svaghet för att leda oss till­ba­ka till det­ta beroende. Sibbes till sist:

“Efter omvän­delse behöver vi ständig bry­tas för att strå­na alltid skall inse att de är just strån, och inte ekar. Strå­na behöver behöver dessa slag på grund av stol­theten i vår natur, så att vi lever av nåd.”