Kris­ten­do­men var ett örnevangelium,
sprung­et ur den högs­ta klipp­spet­sens näste
på blan­ka störtflyktsvingar.
Men vi tuk­ta­de dess djär­va fjädrar,
räta­de fack­mäs­sigt ut dess rovdjursnäbb,
och se — det blev en svart fågel,
en prat­sam och tam korp.

Kris­ten­do­men var ett lejonbudskap,
stän­digt på jakt efter varmt och levan­de byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klipp­te dess skar­pa, krök­ta klor,
stil­la­de dess törst efter hjärteblod
och gjor­de det till en spin­nan­de huskatt.

Kris­ten­do­men var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinan­de africus,
brän­nan­de som ökensanden.
Men vi gjor­de den till en trädgårdsidyll,
aster, rese­da och from­ma rosor,
ett stäm­nings­styc­ke i örtagård.

Her­re, tag hand om vår from­ma ynkedom!
Giv den snab­ba örn­ving­ar och vas­sa lejonklor!
Giv den doft av vild­ho­nung och samum
och säg sedan med Döpare-röst:
Det­ta är den seger som över­vin­ner världen.
Det­ta är kristendom.

Nils Bolan­der, 1952