Kris­ten­domen var ett örnevan­geli­um,
sprunget ur den högs­ta klipp­spet­sens näste
på blan­ka stört­fly­k­tsvin­gar.
Men vi tuk­tade dess djär­va fjä­drar,
rätade fack­mäs­sigt ut dess rovd­jursnäbb,
och se — det blev en svart fågel,
en prat­sam och tam korp.

Kris­ten­domen var ett lejon­bud­skap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa, krök­ta klor,
stil­lade dess törst efter hjär­te­blod
och gjorde det till en spin­nande huskatt.

Kris­ten­domen var en öken­predikan,
snål och vass som den pinande africus,
brän­nande som öken­sanden.
Men vi gjorde den till en trädgård­sidyll,
aster, rese­da och from­ma rosor,
ett stämn­ingssty­cke i örtagård.

Herre, tag hand om vår from­ma ynke­dom!
Giv den snab­ba örnvin­gar och vas­sa lejon­klor!
Giv den doft av vild­ho­nung och samum
och säg sedan med Döpare-röst:
Det­ta är den seger som övervin­ner världen.
Det­ta är kris­ten­dom.

Nils Bolan­der, 1952