Min upp­fat­tning är att vi lätt mis­supp­fat­tar vad ödmjukhet fak­tiskt innebär och lik­ställer det med att tvivla på det mes­ta i livet. Men sann ödmjukhet hand­lar istäl­let om att tvivla på rätt sak­er, på sig själv men inte på Gud.

Det är lätt att kän­na igen mot­sat­sen till ödmjukhet, den som vi möter hos Petrus i det inledande sam­man­hanget. Han har väldigt höga tankar om sig själv och sin egen för­må­ga. Han tror sig vara oövervin­nerlig och att han omöjli­gen kan fal­la. Inte ens döden ska få hon­om att överge Jesus. Petrus prob­lem är en stor tro på sig själv istäl­let för tron på en stor Gud. Några tim­mar senare vågar Petrus inte ens inför en tjän­ste­flic­ka erkän­na att han kän­ner Jesus. Petrus hög­mod hade mött verk­ligheten, och den hade pul­vris­er­at hans hög­mod.

Det Petrus behövde (och vi behöver) är både en sann bild av Gud och en sann bild av oss själ­va. Det led­er oss i sin tur till en sann ödmjukhet. Efter Petrus förnekelse, fall och upprät­telse ham­nar bitar­na på rätt plats i hans liv. Den sto­ra tron på sig själv byts ut mot en tro på en stor Gud och beroen­det av den Helige Andes kraft. Det är bl a det­ta som får hon­om att drygt 50 dagar senare frimodigt och tydligt förkun­na evan­geli­et inför sam­ma män­niskor som dömde Jesus till döden (se Apg 4). Vägen till ödmjukhet går via Johannes Döparens ord: ”Han måste bli större och jag min­dre” (Joh 3:30).

Mot­sat­sen till hög­mod är inte miss­mod, vilket snarare är en liten tro på både den egna för­må­gan och Gud. Utan den verk­li­ga mot­sat­sen till hög­mod är allt­så ödmjukhet, en liten tro på sig själv men tron på en stor Gud ”som kan göra långt myck­et mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss” (Ef 3:20). Då räck­er vår ”lil­la senap­sko­rns-tro” efter­som Gud — som vi rik­tar vår förtrös­tan till — är både stor och tro­fast genom alla omständigheter. Han står fast även när vi inte gör det. Hans kraft räck­er även när vår inte gör det. Han har ful­lkom­lig kon­troll även när vi inte har det. Prob­lemet upp­står när tvivlet på oss själ­va även blir till tviv­el på Guds tro­fas­thet. Trösten och tryg­gheten är att vi kan tvivla på oss själ­va och sam­tidigt hål­la fast vid Guds tro­fas­thet. Vi kan vara tydli­ga med Guds ord utan att framhä­va oss själ­va.

Jag avs­lu­tar med ord från den krist­na för­fattaren G.K. Chester­ton. Han skrev dem i bör­jan av 1900-talet, men de är lika aktuel­la idag:

”Idag lid­er vi av att ödmjukheten ham­nat på fel plats. Blygsamheten har fly­t­tats från vår ambi­tion. Blygsamheten har istäl­let ham­nat på vår över­tygelse; där den aldrig var tänkt att vara. Menin­gen är att män­niskan ska tvivla på sig själv, men vara utan tviv­el vad gäller san­nin­gen; idag har det bliv­it det rakt mot­sat­ta.”