Tänk dig att du hade ett bank­kon­to med out­töm­li­ga resur­ser, som ald­rig kun­de för­lo­ra sitt vär­de. Vad skul­le det göra med dig? Det skul­le med all säker­het ska­pa ett lugn och en trygg­het. Du skul­le inte påver­kas av kri­ser eller svå­ra tider eftersom du viss­te att du ägde något som ing­en kun­de ta ifrån dig. Det skul­le även göra att du använ­de peng­ar­na fri­kos­tigt, både för egen del och för and­ras, eftersom de ald­rig kun­de ta slut. Pre­cis det här — säger David i Psalm 23 — att du som tro­en­de äger i gemen­ska­pen med Gud.

I tidi­ga­re över­sätt­ning­ar kun­de man läsa att ”idel god­het och nåd…” eller ”god­het alle­nast skall föl­ja mig i alla mina livs­da­gar”. David säger helt enkelt att han oav­sett omstän­dig­he­ter är fullt för­säk­rad om att enbart Guds väl­be­hag och nåd kom­mer vila över honom. Guds omsorg, när­va­ro och tro­fas­ta kär­lek är kon­stant i hans liv. Den är oför­än­der­lig och kan ald­rig tas ifrån honom. Likt en vagn som binds bak på häs­ten och som föl­jer den vart den än går, föl­jer Guds god­het och nåd den som till­hör honom. På de grö­na äng­ar­na men även i döds­skug­gans dal.

Det är där David fin­ner en stor tröst och upp­muntran, och det är även där du och jag kan fin­na den­sam­ma. Vi har — så att säga — ett out­töm­ligt ban­kon­to hos Gud med nåd och god­het som ald­rig kan sina. Med de resur­ser­na kan vi ald­rig bli för slös­ak­ti­ga eller giri­ga, utan bör istäl­let dag­li­gen rik­li­gen ”ta ut” och mät­tas av Guds nåd.