Tänk dig att du hade ett bankkon­to med out­töm­li­ga resurs­er, som aldrig kunde för­lo­ra sitt värde. Vad skulle det göra med dig? Det skulle med all säk­er­het ska­pa ett lugn och en tryg­ghet. Du skulle inte påverkas av kris­er eller svåra tider efter­som du vis­ste att du ägde något som ingen kunde ta ifrån dig. Det skulle även göra att du använde pen­gar­na frikostigt, både för egen del och för andras, efter­som de aldrig kunde ta slut. Pre­cis det här — säger David i Psalm 23 — att du som troende äger i gemen­skapen med Gud.

I tidi­gare över­sät­tningar kunde man läsa att ”idel god­het och nåd…” eller ”god­het allenast skall föl­ja mig i alla mina livs­da­gar”. David säger helt enkelt att han oavsett omständigheter är fullt försäkrad om att enbart Guds väl­be­hag och nåd kom­mer vila över hon­om. Guds omsorg, när­varo och tro­fas­ta kär­lek är kon­stant i hans liv. Den är oförän­derlig och kan aldrig tas ifrån hon­om. Likt en vagn som binds bak på hästen och som föl­jer den vart den än går, föl­jer Guds god­het och nåd den som till­hör hon­om. På de grö­na ängar­na men även i dödsskug­gans dal.

Det är där David finner en stor tröst och upp­muntran, och det är även där du och jag kan finna den­sam­ma. Vi har — så att säga — ett out­töm­ligt bankon­to hos Gud med nåd och god­het som aldrig kan sina. Med de resurs­er­na kan vi aldrig bli för slösak­ti­ga eller giri­ga, utan bör istäl­let dagli­gen rik­li­gen ”ta ut” och mät­tas av Guds nåd.