Under några veck­or har vi nu tit­tat på de under­bara san­ningar som vi ser i Psalm 23 om Jesus Kris­tus. Han är den gode Her­den som lever i en nära rela­tion med dem som till­hör hon­om. Om vi är hans barn lovar han att ta hand om oss i allt och ha verk­lig omsorg om oss. Han har gett sitt liv för att räd­da oss och han ger oss liv, verk­lig vila och frid. Han överg­er oss aldrig utan går före oss, led­er och besky­d­dar även i de mörkaste peri­oder. Skulle vi gå vilse letar han upp oss och för oss till­ba­ka till hon­om. Han för­bered­er en evig fest­måltid för oss med ett över­flöd som aldrig tar slut. Vi kan inte uttöm­ma hans god­het och nåd.

I slutet av psalmen ser vi hur David gensvarar på alla dessa under­bara san­ningar: ”(…) jag ska bo i HERRENS hus för alltid.” Det hand­lar inte enbart om att han i evighet ska få leva i gemen­skap med Gud, utan det är även ett uttryck för en stark läng­tan att få vara nära hon­om här och nu. Om du skulle ha frå­gat David om vad som var omistligt i hans liv, vad som var hans främ­s­ta böneämne och det som låg högst upp på hans pri­or­i­ter­ingslista, skulle han svarat: ”Ett har jag begärt av HERREN, det­ta sök­er jag: att få bo i HERRENS hus i alla mina livs­da­gar, för att se HERRENS lju­v­lighet och söka hon­om i hans tem­pel” (Ps 27:4). David främ­s­ta läng­tan och begär var att söka Gud och leva i gemen­skap med hon­om.

Den män­niska som sett Guds härlighet, god­het och nåd kan inte få nog av den. Den män­niska läng­tar efter att bara få vara i Guds närhet, se mer av hans lju­v­lighet och för­vand­las av hon­om.

När vi nu har en sådan Gud, låt oss än mer ivrigt söka oss nära hon­om.