Tänk er att ni befin­ner er på invig­ning­en av en sta­ty, ett konst­verk eller något lik­nan­de. När så skyn­ket fal­ler av och den avtäcks för förs­ta gång­en hör ni kon­fe­ren­ci­ern entu­si­as­tiskt utro­pa: ”Beskå­da det­ta mäs­ter­verk!” På sam­ma sätt vill Johan­nes — när han skri­ver ”Se” — väc­ka vår upp­märk­sam­het och för­und­ran inför stor­he­ten i att vi får kal­las Guds barn. Han använ­der ett ovan­ligt gre­kiskt ord för att beskri­va en kär­lek som sak­nar mot­styc­ke. Det Johan­nes säger är helt enkelt att det störs­ta pri­vi­le­gi­um en män­ni­ska kan få erfa­ra är att bli ett Guds barn.

Jag upp­le­ver där­e­mot att vi idag för­lo­rat en sådan för­und­ran. En av orsa­ker­na är nog att många tän­ker att alla män­ni­skor är Guds barn. Vi har för­lo­rat skill­na­den mel­lan att vara frälst och inte vara det, att vara född på nytt och inte vara det. I en bemär­kel­se är alla män­ni­skor Guds barn eftersom vi är ska­pa­de av honom och till­hör honom. Men i alla and­ra bemär­kel­ser är män­ni­skan inte ett Guds barn utan tvärtom hans fien­der och står under hans dom. Det är i lju­set av det­ta som Johan­nes vill få oss att se stor­he­ten i att Fadern visar en så ofatt­bar kär­lek i det att Han gör oför­tjän­ta syn­da­re till sina egna äls­ka­de barn. Gud gör det genom att beta­la det — utan jäm­fö­rel­se — dyr­ba­ras­te pri­set i hela uni­ver­sum; att låta sin ende äls­ka­de Son bli ett ställ­fö­re­trä­dan­de offer för våra syn­der (se ex. 1 Joh 4:9–10; Joh 3:16). För den som vänt om från sin synd och helt för­trös­tat på Jesu full­bor­da­de offer sker en djup­gå­en­de för­änd­ring av sta­tus inför Gud. Den går från att vara en Guds fien­de till att adop­te­ras in i Hans familj och bli ett högt äls­kat barn. Det är något att dag­li­gen för­und­ras över och tac­ka Gud för.

Så här skri­ver den ang­li­kans­ke präs­ten J.I. Pac­ker i boken ”Lär Kän­na Gud” om detta:

”Men Gud tar emot oss som söner och äls­kar oss med sam­ma orubb­li­ga till­gi­ven­het som han i all evig­het äls­kar sin enföd­de Son med. I den gudom­li­ga famil­jen finns det inga skill­na­der i till­gi­ven­het. Vi blir alla äls­ka­de lika myc­ket som Jesus är äls­kad. Det låter som en saga — att den rege­ran­de monar­ken adop­te­rar stac­kars hem­lö­sa hit­te­barn för att gör dem till prin­sar. Pris ske Gud! Det är ing­en saga — det är en fast och orubb­lig verk­lig­het som är grun­dad på den fria och suve­rä­na nådens urberg. Det och ingen­ting mind­re är adop­tio­nens inne­börd. Det är inte att und­ra på att Johan­nes utro­par: ‘Vil­ken kär­lek …!’ När du en gång för­står adop­tio­nen kom­mer ditt hjär­ta att ropa ut sam­ma sak.”