Tänk er att ni befinner er på invi­gnin­gen av en staty, ett kon­stverk eller något lik­nande. När så skyn­ket fall­er av och den avtäcks för förs­ta gån­gen hör ni kon­fer­enciern entu­si­astiskt utropa: ”Beskå­da det­ta mäster­verk!” På sam­ma sätt vill Johannes — när han skriv­er ”Se” — väc­ka vår upp­märk­samhet och förun­dran inför storheten i att vi får kallas Guds barn. Han använ­der ett ovan­ligt grekiskt ord för att beskri­va en kär­lek som sak­nar mot­sty­cke. Det Johannes säger är helt enkelt att det störs­ta priv­i­legium en män­niska kan få erfara är att bli ett Guds barn.

Jag upplever däre­mot att vi idag för­lorat en sådan förun­dran. En av orsak­er­na är nog att mån­ga tänker att alla män­niskor är Guds barn. Vi har för­lorat skill­naden mel­lan att vara frälst och inte vara det, att vara född på nytt och inte vara det. I en bemärkelse är alla män­niskor Guds barn efter­som vi är ska­pade av hon­om och till­hör hon­om. Men i alla andra bemärkelser är män­niskan inte ett Guds barn utan tvär­tom hans fien­der och står under hans dom. Det är i ljuset av det­ta som Johannes vill få oss att se storheten i att Fadern vis­ar en så ofat­tbar kär­lek i det att Han gör oförtjän­ta syn­dare till sina egna älskade barn. Gud gör det genom att beta­la det — utan jäm­förelse — dyr­baraste priset i hela uni­ver­sum; att låta sin ende älskade Son bli ett ställföreträ­dande offer för våra syn­der (se ex. 1 Joh 4:9–10; Joh 3:16). För den som vänt om från sin synd och helt förtrö­s­tat på Jesu full­bor­dade offer sker en djupgående förän­dring av sta­tus inför Gud. Den går från att vara en Guds fiende till att adopteras in i Hans familj och bli ett högt älskat barn. Det är något att dagli­gen förun­dras över och tac­ka Gud för.

Så här skriv­er den anglikanske prästen J.I. Pack­er i boken ”Lär Kän­na Gud” om det­ta:

”Men Gud tar emot oss som sön­er och älskar oss med sam­ma orub­bli­ga till­given­het som han i all evighet älskar sin enfödde Son med. I den gudom­li­ga famil­jen finns det inga skill­nad­er i till­given­het. Vi blir alla älskade lika myck­et som Jesus är älskad. Det låter som en saga — att den regerande monarken adopter­ar stackars hem­lösa hit­te­barn för att gör dem till prin­sar. Pris ske Gud! Det är ingen saga — det är en fast och orub­blig verk­lighet som är grun­dad på den fria och suverä­na nådens urberg. Det och ingent­ing min­dre är adop­tio­nens innebörd. Det är inte att undra på att Johannes utropar: ‘Vilken kär­lek …!’ När du en gång förstår adop­tio­nen kom­mer ditt hjär­ta att ropa ut sam­ma sak.”