När min pap­pa lär­de mig att köra båt som liten bru­ka­de han säga något i stil med: ”Håll sik­te på den där bergs­knal­len.” Gans­ka snart lär­de jag mig att båten var på avdrift och att jag där­för behöv­de ha blic­ken sta­digt fäst på målet och stän­digt kor­ri­ge­ra styr­ning­en för att hål­la mig på rätt kurs. På sam­ma sätt kan vi se hur Guds folk — både i Bibeln och genom kyr­ko­histo­ri­en — varit på stän­dig avdrift från san­ning­en i Guds ord och där­för behövt kor­ri­ge­ra styr­ning­en för att hål­la sig på rätt kurs.

I ska­pel­sens bör­jan går det inte lång tid innan ormen ifrå­ga­sät­ter Guds ord och män­ni­skan lyss­nar till honom istäl­let för Gud (1 Mos 3:1‑ff). Eller när Mose drö­jer någ­ra dagar för länge uppe på Sinai berg så över­ger fol­ket Gud — trots att han var där syn­ligt fram­för ögo­nen på dem — och istäl­let gör dem sig en avgud i form av en guld­kalv (1 Mos 32:1‑ff). Genom hela Gam­la Tes­ta­men­tet ser vi hur Gud åter­kom­man­de påmin­ner fol­ket om allt han gjort för dem och att han stän­digt kal­lar dem till­ba­ka till sitt ord. Guds folk är på stän­digt avdrift och behö­ver ha blic­ken sta­digt fäst på Guds ord och kor­ri­ge­ra styr­ning­en för att hål­la sig på rätt kurs.

När vi kom­mer till Nya Tes­ta­men­tet är det ”ing­et nytt under solen.” Vi kan exem­pel­vis se hur för­sam­ling­ar­na i Gala­ti­en snart över­ger det san­na evan­ge­li­um som Pau­lus pre­di­kat för dem och ersatt det med ett falskt evan­ge­li­um (Gal 1:6‑ff). Det för­vå­nar Pau­lus och han använ­der så star­ka ord som att någon har ”för­häx­at” dem (Gal 3:1). Guds folk är på stän­digt avdrift och behö­ver ha blic­ken sta­digt fäst på Guds ord och kor­ri­ge­ra styr­ning­en för att hål­la sig på rätt kurs.

Efter apost­lar­nas tid ser vi redan tidigt i kyr­ko­histo­ri­en hur vil­lo­lä­ror letar sig in i för­sam­ling­ar­na och att de krist­na där­för behö­ver för­tyd­li­ga vad de tror på och där­med inte tror på. Det leder sena­re till kyr­komö­ten (kon­ci­li­er) och även en rad eku­me­nis­ka tros­be­kän­nel­ser — den aposto­lis­ka, atha­na­si­ans­ka och nicaens­ka. Ju fler kopi­or det dyker upp på mark­na­den desto tyd­li­ga­re behö­ver du bekräf­ta vad den äkta varan är. 

Den apo­sto­lis­ka är den tidi­gas­te av tros­be­kän­nel­ser­na och bru­kar date­ras till bör­jan av 200-talet i Rom. Det är den vi van­ligt­vis läser i våra för­sam­ling­ar. Den kal­las apo­sto­lisk eftersom den anses vara en pålit­lig sam­man­fatt­ning av apost­lar­nas tro så som den uttrycks i Nya Tes­ta­men­tet. Under någ­ra vec­kor kom­mer vi nu att gå ige­nom den­na tros­be­kän­nel­se. För du och jag är inte annorlun­da än någon av dem som gått före oss. Även vi är på stän­dig avdrift och behö­ver ha blic­ken sta­digt fäst på Guds ord och kor­ri­ge­ra styr­ning­en så att vi hål­ler oss på rätt kurs. 

Tros­be­kän­nel­sen är en påmin­nel­se om vad krist­na all­tid hål­lit fast vid och vad vi omöj­li­gen kan göra avkall på om vi vill kal­la oss för krist­na. Den är en hjälp att tyd­lig­gö­ra vad vi tror och avgrän­sa vad vi inte tror. Men en gemen­sam bekän­nel­se med­för även en för­dju­pad gemen­skap mel­lan oss som krist­na. Ett tyd­ligt cent­rum hind­rar inte gemen­ska­pen utan — tvärtom —  bidrar det till gemen­ska­pen. Min över­ty­gel­se är att ock­så det mot­sat­ta gäl­ler. Och jag tror att många av oss har erfa­ren­he­ter från arbets­plat­ser, orga­ni­sa­tio­ner eller för­e­ning­ar där otyd­lig­het just haft den mot­sat­ta effek­ten. Det är en styr­ka och trygg­het att till­sam­mans med brö­der och syst­rar kun­na stäm­ma in i orden: ”Vi tror…”. Det är inte min tro eller din tro utan det är vår gemen­sam­ma tro grun­dad på Guds ord. 

Vi tror… där­för att det­ta bud­skap ger oss och värl­den frälsning.

Vi tror… vad än värl­den eller tids­an­dan säger. 

Vi tror… även om vi får möta mot­stånd och hån. 

Vi tror… på det som Guds folk genom årtu­sen­den hål­lit fast vid och det hål­ler än idag.