När min pap­pa lärde mig att köra båt som liten brukade han säga något i stil med: ”Håll sik­te på den där bergsknallen.” Gan­s­ka snart lärde jag mig att båten var på avdrift och att jag där­för behövde ha blick­en stadigt fäst på målet och ständigt kor­rig­era styrnin­gen för att hål­la mig på rätt kurs. På sam­ma sätt kan vi se hur Guds folk — både i Bibeln och genom kyrko­his­to­rien — var­it på ständig avdrift från san­nin­gen i Guds ord och där­för behövt kor­rig­era styrnin­gen för att hål­la sig på rätt kurs.

I skapelsens bör­jan går det inte lång tid innan ormen ifrå­gasät­ter Guds ord och män­niskan lyssnar till hon­om istäl­let för Gud (1 Mos 3:1‑ff). Eller när Mose drö­jer några dagar för länge uppe på Sinai berg så överg­er folket Gud — trots att han var där syn­ligt fram­för ögo­nen på dem — och istäl­let gör dem sig en avgud i form av en guld­kalv (1 Mos 32:1‑ff). Genom hela Gam­la Tes­ta­mentet ser vi hur Gud återkom­mande påmin­ner folket om allt han gjort för dem och att han ständigt kallar dem till­ba­ka till sitt ord. Guds folk är på ständigt avdrift och behöver ha blick­en stadigt fäst på Guds ord och kor­rig­era styrnin­gen för att hål­la sig på rätt kurs.

När vi kom­mer till Nya Tes­ta­mentet är det ”inget nytt under solen.” Vi kan exem­pelvis se hur för­sam­lin­gar­na i Gala­tien snart överg­er det san­na evan­geli­um som Paulus predikat för dem och ersatt det med ett fal­skt evan­geli­um (Gal 1:6‑ff). Det förvå­nar Paulus och han använ­der så star­ka ord som att någon har ”förhäx­at” dem (Gal 3:1). Guds folk är på ständigt avdrift och behöver ha blick­en stadigt fäst på Guds ord och kor­rig­era styrnin­gen för att hål­la sig på rätt kurs.

Efter apos­t­lar­nas tid ser vi redan tidigt i kyrko­his­to­rien hur vil­loläror letar sig in i för­sam­lin­gar­na och att de krist­na där­för behöver för­ty­dli­ga vad de tror på och därmed inte tror på. Det led­er senare till kyrkomöten (kon­cili­er) och även en rad eku­meniska tros­bekän­nelser — den apos­toliska, athanasian­s­ka och nicaen­s­ka. Ju fler kopi­or det dyk­er upp på mark­naden desto tydli­gare behöver du bekräf­ta vad den äkta varan är. 

Den apos­toliska är den tidi­gaste av tros­bekän­nelser­na och brukar dat­eras till bör­jan av 200-talet i Rom. Det är den vi van­ligtvis läs­er i våra för­sam­lin­gar. Den kallas apos­tolisk efter­som den ans­es vara en pål­itlig sam­man­fat­tning av apos­t­lar­nas tro så som den uttrycks i Nya Tes­ta­mentet. Under några veck­or kom­mer vi nu att gå igenom den­na tros­bekän­nelse. För du och jag är inte annor­lun­da än någon av dem som gått före oss. Även vi är på ständig avdrift och behöver ha blick­en stadigt fäst på Guds ord och kor­rig­era styrnin­gen så att vi håller oss på rätt kurs. 

Tros­bekän­nelsen är en påmin­nelse om vad krist­na alltid hål­lit fast vid och vad vi omöjli­gen kan göra avkall på om vi vill kalla oss för krist­na. Den är en hjälp att tydlig­göra vad vi tror och avgrän­sa vad vi inte tror. Men en gemen­sam bekän­nelse med­för även en förd­ju­pad gemen­skap mel­lan oss som krist­na. Ett tydligt cen­trum hin­drar inte gemen­skapen utan — tvär­tom —  bidrar det till gemen­skapen. Min över­tygelse är att ock­så det mot­sat­ta gäller. Och jag tror att mån­ga av oss har erfaren­heter från arbet­splatser, organ­i­sa­tion­er eller föreningar där oty­d­lighet just haft den mot­sat­ta effek­ten. Det är en styr­ka och tryg­ghet att till­sam­mans med bröder och sys­trar kun­na stäm­ma in i orden: ”Vi tror…”. Det är inte min tro eller din tro utan det är vår gemen­sam­ma tro grun­dad på Guds ord. 

Vi tror… där­för att det­ta bud­skap ger oss och världen fräl­sning.

Vi tror… vad än världen eller tid­san­dan säger. 

Vi tror… även om vi får möta mot­stånd och hån. 

Vi tror… på det som Guds folk genom årtusenden hål­lit fast vid och det håller än idag.