Den apo­sto­lis­ka tros­be­kän­nel­sen delas upp i tre delar eller para­gra­fer, tron på Fadern, Sonen och den Heli­ge Ande. Som krist­na tror vi inte på tre gudar — vil­ket vi ibland beskylls för — utan enbart på en Gud, som för evigt exi­ste­rar i tre distink­ta men jäm­li­ka per­so­ner. Den­na lära kal­las för tre­e­nig­he­ten. Ett ord som fak­tiskt inte finns i Bibeln. Där­e­mot är det tyd­ligt genom hela skrif­ten att Gud är Fader, Son och Ande. Två exem­pel på det­ta är i ska­pel­sen och i Jesu dop (1 Mos 1:1–3, Joh 1:1–3; Mark 1:9–11). Bibelns tyd­li­ga bud­skap är allt­så att Gud i evig­het har exi­ste­rat i tre­e­nig­het. Sonen blir inte till när Jesus föds i Bet­le­hem utan det är då Sonen blir män­ni­ska. Sonen är evig pre­cis som Fadern och jäm­lik honom. Anden blir inte till på pingst­da­gen i Apost­lagär­ning­ar­na 2 utan det är då han ges möj­lig­het att tas emot av alla som omvän­der sig och tror. Anden är evig pre­cis som Fadern och jäm­lik med honom och Sonen.

Nedan ser ni en bild som har varit hjälp­sam för mig i att bätt­re för­stå treenigheten:

Alla tre per­so­ner i gudo­men är ”lika myc­ket” Gud. Det inte enbart Fadern som är Gud utan alla tre — Fadern är Gud, Sonen är Gud och Anden är Gud. En hjälp­sam påmin­nel­se om det­ta är att säga Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden. Sam­ti­digt är de tre distink­ta per­so­ner — Fadern är inte Sonen och Anden, Sonen är inte Fadern och Anden och Anden är inte Fadern och Sonen.

Nu kanske någon tyc­ker att det blir lite väl krång­ligt. Men jag kan trös­ta dig med att du inte behö­ver för­stå exakt hur tre­e­nig­he­ten fun­ge­rar för att kal­la dig kris­ten. På sam­ma sätt som vi inte behö­ver för­stå exakt hur flyg­pla­net kan fly­ga för att kun­na resa med det. Där­e­mot mås­te du accep­te­ra och tro att Gud är tre och sam­ti­digt en, eftersom det­ta är Bibelns tyd­li­ga vitt­nes­börd. Tre­e­nig­he­ten är näm­li­gen en full­stän­digt avgö­ran­de och omist­ligt del av den krist­na tron, och fle­ra av de tidi­ga tros­be­kän­nel­ser­na kom till just på grund av vil­lo­lä­ror som ifrå­ga­sät­ta den.

Då kanske någon stäl­ler den rätt­mä­ti­ga frå­gan: ”Men var­för är det då vik­tigt att vi hål­ler fast vid tron på den tre­e­ni­ge Guden?” Fak­tum är att väl­digt många fel­ak­ti­ga läror har sitt ursprung just i en fel­ak­tig för­stå­el­se av tre­e­nig­he­ten. Ett tyd­ligt exem­pel har vi i Jesu ställ­fö­re­trä­dan­de offer­död i vårt stäl­le. Idag kal­lar vis­sa den­na lära för en ”gudom­lig barn­miss­han­del” eftersom Fadern off­rar Sonen i vårt stäl­le. Men den upp­fatt­ning­en grun­dar sig i den helt fel­ak­ti­ga tan­ken på att Fadern och Sonen skul­le vara helt skil­da. Nej, Sonen är lika myc­ket Gud som Fadern, de är full­kom­ligt jäm­li­ka. Sonen tving­as inte att ge sitt liv i vårt stäl­le utan han gör det av fri vil­ja (Joh 10:17–18). Det är allt­så Gud själv som utstår miss­han­deln. Det är Gud som dömer sig själv på kor­set. Han låter inte någon annan bära vårt straff utan tar det helt och fullt på sig själv i Sonen. Det var allt­så gudom­ligt blod som utgjöts på Gol­ga­ta (Apg 20:29). Det är när vi för­står det­ta som Jesu offer­död på kor­set blir så oänd­ligt myc­ket stör­re — att Gud själv tog vår plats!