Vi tror på him­me­lens och jor­dens ska­pa­re. Så lyder den and­ra sat­sen i den apo­sto­lis­ka trosbekännelsen. 

I Apost­lagär­ning­ar­na 17 kan vi läsa en av Pau­lus förs­ta pre­dik­ning­ar till åhö­ra­re som fram­för allt är hed­ning­ar (allt­så icke-judar). Han är i Athen och athe­nar­na har tagit honom till Are­o­pa­gen med en öns­kan: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du för­kun­nar?” (Apg 17:19). När Pau­lus pre­di­kat inför judar tar han sin utgångs­punkt i Gam­la Tes­ta­men­tet, att Jesus är den Mes­si­as som utlo­vas där. Nu när han nu talar inför hed­ning­ar­na tar han sin utgångs­punkt i ska­pel­sen. För att för­kla­ra att den Gud som ska­pat allt en dag kom­mer att döma värl­den genom Jesus som upp­stått från de döda, och att han där­för kal­lar alla män­ni­skor över­allt att vän­da om och tro på den­ne Jesus. 

Ni som lyss­nar till mig vet hur jag ofta åter­kom­mer till hur ska­pel­sen i sig är ett tyd­ligt vitt­nes­börd om en Ska­pa­re. Att alla män­ni­skor enbart genom att se på ska­pel­sen för­står att det finns en Gud men ock­så att han en dag kom­mer att döma värl­den (se Rom 1:18ff). Alla män­ni­skor anar allt­så redan Gud i ska­pel­sen, och där har vi som krist­na en fan­tas­tiskt möj­lig­het — likt Pau­lus — att kny­ta an till “den­na aning” för att för­kla­ra vem den­ne Guden är och vad han kal­lar män­ni­skor att göra — vän­da om och tro på Jesus Kristus.

Tron på att Gud är den som har ska­pat him­mel och jord är avgö­ran­de för att kun­na kal­la sig kris­ten. Tron att all­ting som exi­ste­rar i hela uni­ver­sum — från den mins­ta ele­men­tar­par­ti­keln till det oänd­li­ga uni­ver­sum — gör det där­för att Bibelns Gud tänkt ut, ska­pat och upp­rätt­hål­ler det. Evo­lu­tions­lä­ran — i bemär­kel­sen att en cell blir till en fisk som blir till en nean­der­ta­la­re och till slut blir en män­ni­ska — är enligt min mening där­för ofören­lig med en kris­ten tro. Att det sker för­änd­ring­ar över tid inom en spe­ci­fik art är där­e­mot annorlun­da. Bibeln är tyd­lig med att Gud ska­pa­de män­ni­skan (se 1 Mose­bok 1–2) och Jesus bekräf­tar att Adam och Eva var histo­ris­ka per­so­ner (se Matt 19:4–6). 

Tron på att Gud ska­pat all­ting är avgö­ran­de, där­e­mot exakt hur han gjor­de det eller under hur lång tid är enligt min mening inte av sam­ma vikt. Där kan vi ha lite oli­ka upp­fatt­ning­ar bero­en­de på hur vi för­står bibeltexterna. 

Vi tror på him­me­lens och jor­dens ska­pa­re. Det lig­ger en fan­tas­tiskt trygg­het i den­na san­ning, att den Gud som ska­pat och upp­rätt­hål­ler allt har full kon­troll över sin ska­pel­se. Och det gäl­ler ända fram till den dag då Jesus kom­mer till­ba­ka med en ny him­mel och en ny jord. Det­ta var löf­tet Gud gav redan till Noa (se 1 Mos 8:22ff). Det säger oss även att Gud är ange­lä­gen — och vill att vi ska vara det­sam­ma — om den värld han har ska­pat. Det fysis­ka och inte bara det and­li­ga. Den nya him­len kom­mer näm­li­gen vara en fysisk plats med fysis­ka krop­par (se 1 Kor 15:35ff).