Vi tror på him­me­lens och jor­dens ska­pare. Så lyder den andra sat­sen i den apos­toliska tros­bekän­nelsen.  

I Apos­t­lagärningar­na 17 kan vi läsa en av Paulus förs­ta predikningar till åhörare som fram­för allt är hed­ningar (allt­så icke-judar). Han är i Athen och athenar­na har tag­it hon­om till Are­opa­gen med en önskan: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkun­nar?” (Apg 17:19). När Paulus predikat inför judar tar han sin utgångspunkt i Gam­la Tes­ta­mentet, att Jesus är den Mes­sias som utlo­vas där. Nu när han nu talar inför hed­ningar­na tar han sin utgångspunkt i skapelsen. För att förk­lara att den Gud som ska­p­at allt en dag kom­mer att döma världen genom Jesus som upp­stått från de döda, och att han där­för kallar alla män­niskor över­allt att vän­da om och tro på denne Jesus. 

Ni som lyssnar till mig vet hur jag ofta återkom­mer till hur skapelsen i sig är ett tydligt vit­tnes­börd om en Ska­pare. Att alla män­niskor enbart genom att se på skapelsen förstår att det finns en Gud men ock­så att han en dag kom­mer att döma världen (se Rom 1:18ff). Alla män­niskor anar allt­så redan Gud i skapelsen, och där har vi som krist­na en fan­tastiskt möj­lighet — likt Paulus — att kny­ta an till “den­na aning” för att förk­lara vem denne Guden är och vad han kallar män­niskor att göra — vän­da om och tro på Jesus Kris­tus.

Tron på att Gud är den som har ska­p­at him­mel och jord är avgörande för att kun­na kalla sig kris­ten. Tron att allt­ing som exis­ter­ar i hela uni­ver­sum — från den min­s­ta ele­men­tarpar­tikeln till det oändli­ga uni­ver­sum — gör det där­för att Bibelns Gud tänkt ut, ska­p­at och upprät­thåller det. Evo­lu­tion­släran — i bemärkelsen att en cell blir till en fisk som blir till en nean­der­ta­lare och till slut blir en män­niska — är enligt min mening där­för ofören­lig med en kris­ten tro. Att det sker förän­dringar över tid inom en speci­fik art är däre­mot annor­lun­da. Bibeln är tydlig med att Gud ska­pade män­niskan (se 1 Mose­bok 1–2) och Jesus bekräf­tar att Adam och Eva var his­toriska per­son­er (se Matt 19:4–6). 

Tron på att Gud ska­p­at allt­ing är avgörande, däre­mot exakt hur han gjorde det eller under hur lång tid är enligt min mening inte av sam­ma vikt. Där kan vi ha lite oli­ka upp­fat­tningar beroende på hur vi förstår bibel­tex­ter­na. 

Vi tror på him­me­lens och jor­dens ska­pare. Det lig­ger en fan­tastiskt tryg­ghet i den­na san­ning, att den Gud som ska­p­at och upprät­thåller allt har full kon­troll över sin skapelse. Och det gäller ända fram till den dag då Jesus kom­mer till­ba­ka med en ny him­mel och en ny jord. Det­ta var löftet Gud gav redan till Noa (se 1 Mos 8:22ff). Det säger oss även att Gud är angelä­gen — och vill att vi ska vara det­sam­ma — om den värld han har ska­p­at. Det fysiska och inte bara det andli­ga. Den nya himlen kom­mer näm­li­gen vara en fysisk plats med fysiska krop­par (se 1 Kor 15:35ff).