Her­de­poj­ken David har till slut bli­vit kung över Isra­el. Han hade bli­vit smord till kung av pro­fe­ten Samu­el men sedan fått vän­ta länge på att inta tro­nen, varav fle­ra år på flykt för sitt liv undan den tidi­ga­re kung­en Saul. David sit­ter nu på kung­a­tro­nen och har ”ro från alla hans fien­der runt omkring” (2 Sam 7:1). Då kom­mer pro­fe­ten Natan med ett bud­skap från Gud där han ifrå­ga­sät­ter Davids pla­ner på att byg­ga ett hus (tem­pel) åt honom i Jeru­sa­lem. Istäl­let är det Gud som ska byg­ga ett hus åt David och inte tvärtom. Det­ta hus är där­e­mot inte ett fysiskt hus utan, som vi ser i den inle­dan­de ver­sen, hand­lar det om den kung­aätt som har sin bör­jan i David. Gud lovar David att han ”ska befäs­ta hans kung­a­tron för evigt” (se vers 13 och ex. Ps 89:4–5, Jes 55:3). Löf­te­na hand­lar på kort sikt om Davids son Salo­mo, men ytterst sett pekar de mot Jesus. Han är Mes­si­as och den full­kom­li­ga upp­fyl­lel­sen av des­sa löf­ten. Jesus var av Davids släkt och han är den som sit­ter på tro­nen och rege­rar som kung för evigt. Det är i honom som Gud befäs­ter Davids tron för evigt (se ex. Ps 89:20f; Jer 33:17; Luk 1:32–33). 

Mes­si­as bety­der orda­grant ”den smor­de” och syf­tar på hur man smörj­de kung­ar­na med olja vid deras instal­la­tion och gav dem Guds man­dat att rege­ra under honom. Mes­si­as är det hebre­is­ka ordet medan Kristus är det gre­kis­ka ordet för sam­ma sak. Jesus Kristus, eller Jesus Mes­si­as, eller Jesus Kung­en. Som krist­na tror vi inte att Jesus enbart är en kung, utan Kung­en över alla and­ra kung­ar. Inte bara judar­nas eller de krist­nas kung utan alla män­ni­skors ende och san­ne Kung. Som Pau­lus beskri­ver: ”Där­för har Gud ock­så upp­höjt honom över all­ting och gett honom nam­net över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i him­len och på jor­den och under jor­den, och alla tung­or bekän­na att Jesus Kristus är Her­ren, Gud Fadern till ära” (Fil 2:9–11).

Tros­be­kän­nel­sen fort­sät­ter med orden ”Hans enföd­de Son, vår Her­re”, vil­ket bor­de få oss att rea­ge­ra — är Sonen verk­li­gen född eller ska­pad? Allt­så inte evigt exi­ste­ran­de som vi tidi­ga­re sett? Ordet enföd­de häm­tas bl a från Kolos­ser­bre­vet 1:15 där Pau­lus beskri­ver Jesus som ”först­född före allt ska­pat”. Det Pau­lus syf­tar på är inte att Sonen skul­le vara ska­pad i mot­sats till evigt exi­ste­ran­de, vil­ket även bekräf­tas av ver­ser­na som föl­jer efter vers 15. Utan det Pau­lus syf­tar till är de rät­tig­he­ter och pri­vi­le­gi­er som endast den först­föd­de sonen i en kung­a­fa­milj ägde, att ärva kung­a­ri­ket (se ex. Ps 89:27). Med ordet “först­född” vill Pau­lus allt­så beto­na Jesu upp­höj­da ställ­ning, att Sonen ärver Faderns rike och är hela ska­pel­sens Kung och Her­re. Gud har gett Jesus “all makt i him­len och på jor­den” (Matt 28:18). 

Det finns väl­digt många tillämp­ning­ar att göra uti­från att Jesus är Kristus. Någ­ra av des­sa, helt kort, till avslutning.

Ing­en män­ni­ska gör Jesus till Kung i sitt liv, som om han inte redan vore det. Jesus är ALLA män­ni­skors Kung oav­sett om de böjt sig under honom eller inte. När en män­ni­ska blir frälst går hon från att väg­ra att böja sig under Jesus som Kung till att i gläd­je göra det och hyl­la honom. De män­ni­skor som inte böjt sig under honom i det­ta liv kom­mer att göra det den dagen han kom­mer till­ba­ka (se tex­ten ovan från Filipperbrevet).

Om vi har böjt oss under Jesus som Kung inne­bär det ock­så att Han bör ha vår ful­la tro­het och lyd­nad. Det är Han och inte vi själ­va som styr över våra liv, det är Hans ord och inte vårt eget som gäl­ler, det är Hans vil­ja och inte vår egen. Det kan låta pro­vo­ce­ran­de men om vi för­stått vil­ken ofatt­bart god och mäk­tig Kung Jesus är vill vi inte ha det på något annat sätt.

Slut­li­gen, det är en stor tröst och trygg­het att veta att Jesus — oav­sett omstän­dig­he­ter och vad fram­ti­den inne­bär — sit­ter på tro­nen med full­kom­lig kon­troll. Att Han en dag kom­mer till­ba­ka med för att åter­upp­rät­ta Sitt rike i full kraft i den nya him­len och jor­den, och att ing­en och ingen­ting kan hind­ra Honom från att göra det. Då kom­mer det i san­ning bli: ”slu­tet gott, all­ting gott.”