Allt som lever väx­er, och allt som väx­er behö­ver näring och omvård­nad. Så är det i natu­ren, i livet, i mänsk­li­ga rela­tio­ner och i vår rela­tion till Gud. Ett friskt träd väx­er, ett friskt barn väx­er, en frisk rela­tion väx­er och en frisk tro växer

Du ser ett träd och utan någon stör­re kun­skap i dendro­lo­gi (svårt ord, som bety­der “läran om träd”) kan du kon­sta­te­ra om det är ett väl­må­en­de träd eller inte. Du ser grö­na blad, bark, blom­mor, frukt eller lik­nan­de. Sak­nas en eller fle­ra av delar­na kan du kon­sta­te­ra att något är fel. Anting­en har trä­det dött eller så sak­nar det den näring och omvård­nad det behö­ver. Det räc­ker att tit­ta ut i sko­gen efter senas­te tidens tor­ka för att kon­sta­te­ra vad närings­bris­ten gör med trä­den. Om det är friskt och levan­de väx­er det, och om det väx­er behö­ver det näring och omvård­nad. Det gäl­ler allt­så även oss som tro­en­de, en levan­de tro väx­er och behö­ver näring och omvård­nad för att bära frukt. Sak­nas liv, näring och omvård­nad väx­er det inte. 

Psal­mis­ten beskri­ver den tro­en­de — den sali­ga män­ni­skan — som ett träd plan­te­rat vid vat­ten­bäc­kar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte viss­nar. Vat­ten­bäc­kar­na — den tro­en­des livsnöd­vän­di­ga näring — är att begrun­da Her­rens ord dag och natt. Helt enkelt, att ta tid för bibel­läs­ning och bön. Det är den näring alla tro­en­de behö­ver och omöj­li­gen kla­rar sig utan. Det tar tid för trä­det att bära frukt och det sker endast om det får den näring det behö­ver. På sam­ma sätt är det med oss tro­en­de, det tar tid och vi bär endast frukt om vi är ”plan­te­ra­de” i Guds ord och en levan­de gemen­skap med Honom. Det är inte vi som ska­par väx­ten utan Gud (se ex. 1 Kor 3:6‑ff). 

“Man blir som man umgås” bru­kar man ju säga, och det gäl­ler verk­li­gen för den tro­en­de. Umgås vi med Gud, lever vi i bero­en­de av honom och stän­digt ber den heli­ge Andes kraft till för­vand­ling av våra liv, då kom­mer det ofrån­kom­li­gen över tid att synas. Pre­cis som mot­sat­sen gäl­ler, sak­nar vi näring och kom­mer vi inte att växa.

En utma­ning för många är att hit­ta tid för bön och bibel­läs­ning i ett hek­tiskt liv. Sam­ti­digt så får vi påmin­na oss om att alla män­ni­skor har sam­ma tid att för­fo­ga över. Och att det många gång­er fak­tiskt hand­lar om pri­o­ri­te­ring­ar. Det vi tyc­ker är vik­tigt och vär­de­sät­ter fin­ner vi oftast ock­så tid till. Sedan behö­ver vi hit­ta vanor kring bön och bibel­läs­ning där vi hell­re bör­jar smått och gör det tro­get, än att bör­ja stort och enbart hål­la ut i någ­ra dagar. Dess­utom behö­ver vi även göra det till­sam­mans med and­ra — i äkten­ska­pen, famil­jer­na, i små­grup­pen och i för­sam­ling­en på gudstjänst.

Semester­ti­der inne­bär (för­hopp­nings­vis) mer tid och är där­för ett ypper­ligt till­fäl­le för dig som inte har en vana kring bibel­läs­ning och bön att öva upp en sådan som du sedan kan fort­sät­ta med när du är till­ba­ka i arbe­te. Och har du redan en sådan vana kan du under semestern fin­na mer tid.

Glad mid­som­mar på er!