Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång.
Efter några veckors uppehåll kommer nu veckobreven återigen som vanligt. Hoppas ni haft en bra sommar, trots att vädret kanske inte varit det bästa (även om jag vet att vi har olika uppfattningar om vad som räknas som bra sommarväder 🙂
I Bibeln och genom kyrkans historia har Guds folk varit på ständig avdrift från Guds ord och därför återkommande behövt återvända till det. Guds folk har utmanats av villoläror och därför behövt förtydliga vad en sann kristen tro innehåller. Vi kommer nu att fortsätta att gå igenom den apostoliska trosbekännelsen som visar oss vad som är omistligt för den kristna tron. Hittills har vi sett att det är tron på en treenig och allsmäktig Gud som är alltings skapare och upprätthållare, samme Gud som också blivit människa i Jesus från Nasaret.
Den apostoliska trosbekännelsen brukar dateras till någon gång i början av 200-talet. Men den tidigaste kristna trosbekännelsen finner vi i inledningen av 1 Korintierbrevet 15. Paulus skriver brevet kring år 53–55 e.Kr., alltså cirka 20 år efter att Jesus dog på korset. Det ger oss en tydlig inblick i vad de första kristna trodde på. Paulus skriver att det allra viktigaste i den kristna tron är att Jesus dog, begravdes och uppstod från de döda enligt Skrifterna (det var alltså förutsagt i Gamla Testamentet). Idag kommer vi stanna upp inför att Jesus dog och begravdes, nästa vecka inför att han uppstod.
I centrum för hela den kristna tron finner vi korset och vad Jesus fullbordade där. Det är det allra viktigaste som vi som kristna aldrig får förlora eller göra avkall på. Evangeliet är en kraft till frälsning för den som inte tror och evangeliet är en kraft till helgelse och förvandling för den som redan är en troende (Rom 1:16–17; Tit 2:11–14). Hela den kristna tron står och faller med Jesus offerdöd på korset.
Den apostoliska trosbekännelsen slår fast att det är ett historiskt faktum att Jesus dog, begravdes och uppstod. Det är ingen saga eller något påhittat, det var ingen skendöd eller en uppståndelse som kom utav hallucinationer hos lärjungarna. Utan det var en verklig död och begravning och en verklig uppståndelse. En historisk händelse som skedde under den romerska ståthållaren Pontius Pilatus och som bekräftas av flertalet andra. Den kristna tron hänger alltså inte på känslor utan på ett historiskt faktum. Men Jesu död var inte som någon annan människas död genom världshistorien. Utan Jesus dog för våra synder, för dina och mina synder. Han dog den död som vi förtjänar genom vår synd och vårt uppror mot Gud (Rom 6:23). Vi förtjänar att bära Guds rättmätiga vrede och dom, men istället blir Gud människa i Jesus och i vårt ställe bär han på korset fullt ut vår dom. Som Paulus skriver: ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:21). Detta brukar kallas för det saliga bytet, och nog är det ett oerhört saligt byte. För Jesus bär all vår synd och dom och vi kan genom omvändelse och tro tillräknas Jesu fullkomliga rättfärdighet. Det är genom omvändelse och tro som vi finner vilan och glädjen i orden: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1).
Evangeliet är vår djupa tröst! Vårt enda hopp och säkra grund! Vår stora trygghet och glädje! Inte vad vi kan göra för Gud utan vad Gud redan gjort för oss genom Jesus Kristus. Det är det allra viktigaste som vi aldrig får förlora, som vi behöver stå fasta i och ständigt påminnas om. Jesu död för våra synder är enda vägen till frälsning för en förlorad värld och enda vägen till liv och helgelse för oss som troende. Det är grunden för gemenskapen med Gud men också källan till en djupare gemenskap i församlingen.
