Vi tror på en helig, allmännelig kyrka

Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidi­ga­re var långt bor­ta kom­mit nära genom Kristi blod.
Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skil­je­mu­ren, fiend­ska­pen.
Så skul­le han för­so­na de båda med Gud i en enda kropp genom kor­set, där han döda­de fiendskapen. 

Alla män­ni­skor läng­tar efter dju­pa­re gemen­skap, att för­e­nas kring något som är stör­re än dem själ­va och som ger mening åt livet. Det är där­för vi har poli­tis­ka par­ti­er, idrotts­för­e­ning­ar och en mängd and­ra orga­ni­sa­tio­ner. Det som and­ra sam­man­slut­ning­ar ald­rig kan upp­nå — verk­lig enhet — det åstad­kom­mer Jesus Kristus i och genom för­sam­ling­en. En enhet som över­vin­ner alla ytt­re menings­skilj­ak­tig­he­ter och skill­na­der som annars skil­jer oss män­ni­skor åt — språk, etni­ci­tet, kön, soci­al sta­tus, ålder och and­ra mar­kö­rer. Ing­en män­ni­ska ska­par den enhe­ten utan den kom­mer från och exi­ste­rar endast i Jesus Kristus: ”Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Fak­tum är att det är en full­kom­lig enhet, sam­ma enhet som råder mel­lan Fader, Son och Ande (Joh 17:20–23).

Många ser det nog som en själv­klar­het att alla män­ni­skor får bli en del av Guds folk. Men så var det inte alls vid den tid då Pau­lus skrev Efe­si­er­bre­vet. Runt själ­va tem­pel­bygg­na­den i Jeru­sa­lem fanns oli­ka för­går­dar som dela­des upp med murar för att skil­ja män­ni­skor åt. Ytterst fanns hed­ning­ar­nas för­gård dit alla var väl­kom­na, där­ef­ter kvin­nor­nas (judis­ka), sedan män­nens och slut­li­gen präs­ter­nas för­gård. Som hed­ning fanns det allt­så en mur som sig­na­le­ra­de “hit men inte läng­re”. Pau­lus för­kla­rar att som hed­ning­ar var vi utan Kristus, ute­stäng­da från med­bor­gar­ska­pet i Guds folk, utan del i löf­te­na och utan hopp i värl­den (Ef 2:11–12). Helt enkelt; som hed­ning­ar stod vi både and­ligt och bok­stav­ligt långt bor­ta från Gud. Men så för­kla­rar Pau­lus de under­ba­ra nyhe­ter­na om att Kristus i sin egen kropp dödat fiend­ska­pen mel­lan män­ni­skor, och rivit ner alla skil­je­mu­rar för att vi som var långt bor­ta genom Kristi blod skul­le få kom­ma nära. Nära Gud och nära varand­ra. Vi som stod på hed­ning­ar­nas för­gård och bara kun­de blic­ka mot tem­pel­bygg­na­den har genom Jesus Kristus — till­sam­mans med alla and­ra män­ni­skor — bli­vit väl­kom­na­de in i det all­ra heli­gas­te i temp­let, in i den levan­de Gudens när­het (Mark 15:38; Heb 4:1, 6:19–20). I Kristus blir vi full­kom­ligt för­e­na­de med honom, vi blir del av hans egen kropp, och vi blir då även full­kom­ligt för­e­na­de med varand­ra. Det är endast så en verk­lig och djup enhet och gemen­skap kan upp­nås mel­lan män­ni­skor. När syn­den som roten till all fiend­skap mel­lan män­ni­skor en gång och åter­kom­man­de får dö vid kor­sets fot. Om vi verk­li­gen ser hur stor vår egen synd är och hur allt det­ta är för­so­nat i Kristus, kom­mer vi omöj­li­gen kun­na ha pro­blem med vår bro­der eller sys­ters synd. 

Pau­lus adres­se­rar inte sina brev till ”de krist­na” utan istäl­let till: ”de heli­ga i Efe­sos”. På sam­ma sätt skul­le han göra om han skrev ett brev till oss i dag och det skul­le då stå: ”Till de heli­ga i Val­la och Klö­vedals Mis­sions­för­sam­ling­ar.” Det finns ing­en hög­re ställ­ning en män­ni­ska kan äga, alla and­ra heders­be­näm­ning­ar är ingen­ting i jäm­fö­rel­se med att vara helig. Det kanske för­vå­nar oss eftersom vi kanske inte kän­ner oss sär­skilt heli­ga och när vi läser om för­sam­ling­ar­na i Nya Tes­ta­men­tet var de långt ifrån befri­a­de från pro­blem och stri­dig­he­ter. Men den­na titel är ing­et som till­skrivs oss på grund av oss själ­va, vi äger inte helig­he­ten i oss själ­va utan vi ikläds Jesu helig­het och rätt­fär­dig­het den dag vi kom­mer till tro. Visst kom­mer vi även fort­satt att syn­da och behö­va bekän­na och vän­da om från vår synd, men vår dju­pas­te iden­ti­tet i Kristus är ald­rig som syn­da­re utan som heli­ga. I Jesu ögon är för­sam­ling­en högt äls­kad och oer­hört dyr­bar — den är hans brud. Han gav sitt eget liv för för­sam­ling­en för att tvät­ta den ren och klä den i rena bröl­lops­klä­der (Ef 5:25–32). Och en dag kom­mer han för att häm­ta sin brud till bröl­lops­fes­ten (Upp 19:7; 21:2, 9). Om Jesus har en så hög syn på för­sam­ling­en bor­de även vi ha det.

Vi tror på en helig och all­män­ne­lig kyr­ka, allt­så en kyr­ka som för­kun­nar evan­ge­li­et till fräls­ning för alla män­ni­skor. Ing­en män­ni­ska på jor­den kla­rar sig utan den­na fräls­ning, och ing­en får exklu­de­ras från upp­ma­ning­en att ta emot den­na fräls­ning. Och i den­na fräls­ning är vi ”helig-gjor­da”, vi är för­e­na­de med Kristus och för­e­na­de med varand­ra. Den enhe­ten river alla skil­je­mu­rar som kan fin­nas mel­lan män­ni­skor. Redan nu äger vi den­na enhet och arbe­tar för att den ska bli syn­li­ga­re i rela­tio­ner­na mel­lan oss i för­sam­ling­en, sam­ti­digt kom­mer vi inte se dess ful­la verk­lig­het för­rän den dagen då han häm­tar oss till bröl­lops­fes­ten. Den dagen kom­mer vi i alla bemär­kel­ser vara full­kom­ligt för­e­na­de med Kristus och varand­ra, och i full­kom­lig sam­stäm­mig­het till­sam­mans med fri­köp­ta män­ni­skor från alla stam­mar och språk och län­der och folk bris­ta ut i sång­en: ”Honom som sit­ter på tro­nen, honom och Lam­met till­hör lov­sång­en och äran och här­lig­he­ten och mak­ten i evig­he­ters evig­het”  (Upp 5:13). Och fram till den dagen sam­las vi åter­kom­man­de som för­sam­ling med läng­tan att sång­en ska bli än mer sam­stäm­mig redan här och nu. 

Picture of Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.

Lämna en kommentar