Alla värl­dens reli­gi­o­ner har lik­nan­de ”rörel­se­möns­ter”. Det hand­lar om hur män­ni­skan — genom oli­ka riter och gär­ning­ar — ska för­sö­ka nå upp till en avläg­sen gud och för­tjä­na hans god­kän­nan­de och gil­lan­de. Det rakt mot­sat­ta ser vi i den krist­na tron. Där är ”rörel­se­mönst­ret” det rakt mot­sat­ta — Gud sti­ger ner för att räd­da män­ni­skan. Vägen till fräls­ning går ald­rig upp­åt utan nedåt, att böja sig ner vid Fräl­sa­ren som föds i Bet­le­hem och ta emot hans fräls­ning. Har du gjort det?

Genom hela den bib­lis­ka histo­ri­en åter­kom­mer det­ta möns­ter. De förs­ta män­ni­skor­na gör allt för att klätt­ra upp­åt — de för­sö­ker ”bli som Gud” (1 Mos 3:5) — och där­i­ge­nom drar de med sig hela ska­pel­sen ner i synd, död och för­dö­mel­se. Men Gud läm­nar inte män­ni­skan åt sitt eget öde utan han söker upp hen­ne där hon göm­mer sig i sin skuld och skam bakom självrätt­fär­dig­he­tens klä­der (1 Mos 3:8–11). Män­ni­skan byg­ger sena­re ett torn i Babel, ett syn­ligt och tyd­ligt tec­ken på självrätt­fär­dig­he­ten och strä­van upp­åt, och på nytt ser vi hur Gud sti­ger ner (1 Mos 11:5‑ff). När Isra­els folk insett att de omöj­li­gen kan räd­da sig själ­va från Egyp­tens sla­ve­ri och bör­jar ropa till Gud om befri­el­se, ser vi på nytt i den inle­dan­de tex­ten att Gud kom­mer ner för att räd­da dem.

Det blir inte tyd­li­ga­re än i det vi firar under julen, när Gud själv blir män­ni­ska i det lil­la Jesus-bar­net för att fräl­sa sitt folk från deras syn­der (Matt 1:21). Den evi­ge Sonen låter sig avklä­das den här­lig­het han ägde hos Fadern i evig­het för att bli en tjä­na­re. Han kom­mer inte för att bli betjä­nad utan för att böja sig längst ner, genom att tjä­na och ge sitt liv till fräls­ning och rening till en för­lo­rad mänsk­lig­het (Fil 2:6–8; Joh 13:1–17). Han vän­ta­de inte i him­len på att män­ni­skan först skul­le kom­ma till honom, vil­ket i sig vore omöj­ligt på grund av vår synd. Nej istäl­let sti­ger han ner ”för att söka upp och fräl­sa det som var för­lo­rat” (Luk 19:10). När män­ni­skan inte kun­de nå upp till Gud, steg Gud ner till oss för att ta oss till sig själv. 

Alla män­ni­skor ärver ”rörel­se­mönst­ret” från våra förs­ta för­äld­rar, Adam och Eva. Här är ing­et nytt under solen. Vi för­sö­ker nå upp till Gud och bli som Gud, trots att Gud redan sti­git ner för att räd­da oss genom Jesus Kristus. Orsa­ken är att det krävs stor ödmjuk­het för att ta emot och leva i den­na fräls­ning. Det krävs ödmjuk­het för böja sig ner vid Jesus och erkän­na vårt bero­en­de av honom. Det krävs ödmjuk­het för att erkän­na sin egen hjälp­lös­het och tom­hänt ta emot nåden. Det krävs ödmjuk­het för att först låta Jesus betjä­na och tvät­ta oss rena, innan vi kan tjä­na honom. Det som Petrus och alla män­ni­skor med honom har så svårt för, men utan det kan ing­en män­ni­ska bli frälst (Joh 13:6–8). När män­ni­skan inte kun­de rena sig själv, steg Gud ner till oss för att tvät­ta oss helt rena. 

I vil­ken rikt­ning är du på väg? Har du böjt dig ner vid krub­ban och insett ditt dju­pa bero­en­de av Fräl­sa­ren som bli­vit född, och i tro tagit emot den fräls­ning han skän­ker som en gåva av nåd? Eller för­sö­ker du fort­fa­ran­de nå upp till honom? Har du hän­der­na “ful­la av gär­ning­ar” som du vill visa upp inför Gud, som gör att du inte kan ta emot gåvan? Eller vill du inte inse ditt despe­ra­ta behov av hans frälsning?

Lever du i tron att den sto­ra lyc­kan i livet är att bli betjä­nad av and­ra män­ni­skor? Och behö­ver du — pre­cis som jag — till­sam­mans med Jesu böja dig ner för att upp­täc­ka att den verk­li­ga salig­he­ten lig­ger i att tjä­na and­ra (Joh 13:17)? Jesus söker de för­lo­ra­de, gör du det till­sam­mans med honom?