“Så blir 2024.” Vid ett årsskifte kom­mer ofta prog­noser och förut­sägelser inför det nya året. Det hand­lar ofta om ekonomin och värld­släget men även hur andra sak­er kan kom­ma att utveck­las. Allt är fort­farande ett oskriv­et blad och egentli­gen vet vi ingent­ing om vad som kom­mer att hän­da och hur det kom­mer att bli. Det kan utveck­la sig på ett sätt som vi vill och tyck­er är bra, men det kan även bli pre­cis tvär­tom. Som Guds folk behöver vi ha vårt hopp och tryg­ghet förankrat i något mer bestående och orub­bligt än oss själ­va, andra män­niskor eller omständigheter­na runt omkring oss. 

Klago­v­i­sor­na är troli­gen skriv­na av pro­feten Jere­mia och utspelar sig under en minst sagt mörk och hop­plös tid. Det är verk­li­gen en katas­trof av sto­ra mått som inträf­fat. Först har Baby­lonier­na belä­grat Jerusalem, med svält och stor nöd som följd och mån­ga män­niskor har dött. Belä­grin­gen slu­tar sedan med att Jerusalem och tem­plet läg­gs i ruin­er och Guds folk förs bort i fån­gen­skap till Baby­lonien. Det är ett kom­pakt mörk­er, både andligt och fysiskt. Klago­v­i­sor­na ger verk­li­gen skäl för nam­net. Inför Gud sät­ter Jere­mia ord på all den kamp, ångest, sorg, över­given­het, ils­ka och förvir­ring han kän­ner inför ett elände — som enligt hon­om — tycks vara utan slut. Män­skligt sett finns det inget hopp och inga utvä­gar, utan enbart hop­plöshet. Men så hän­der det något i kapi­tel 3 och hop­pets ljus bry­ter igenom. För mitt i allt det­ta har Jere­mia ändå hopp och orsak­en finner vi i sam­man­hanget där de inledande verser­na finns. 

Orsak­en till att Jere­mia har hopp är inte att han själv eller någon annan män­niska har en utväg eller lös­ning på sit­u­a­tio­nen. Det beror inte heller på att han kän­ner sig hopp­full. Jere­mia kän­ner pre­cis tvär­tom och vi ser att han fak­tiskt bör­jat för­lo­ra hop­pet även till Her­ren (Klag 3:16–20). Nej, Jere­mias hopp står till Gud och vem han är, till Guds oförän­derli­ga och out­töm­li­ga nåd och barmhär­tighet. Hop­pet står inte till vad Jere­mia kän­ner om Gud utan vad han vet om Gud. Han vet att Guds tro­fas­ta kär­lek är utan slut och står fast igenom allt. Han vet att Gud aldrig förän­dras och att alla Guds löften kom­mer att upp­fyl­las i sin tid. Jere­mia vet att även Guds goda gåvor kan tas ifrån hon­om, men aldrig Gud själv. Allt det­ta kän­ner Jere­mia troli­gen inte där och då, men han vet att det stäm­mer och där­för har han hopp. Där­för led­er han sitt hjär­ta och känslor till den fas­ta grun­den i Gud. 

Vi vet väldigt lite om vad 2024 kom­mer att innebära. Ja, vet inte ens vad mor­gonda­gen eller ens näs­ta tim­ma kom­mer att innebära. Det vi däre­mot fak­tiskt vet är Gud för­blir den­sam­ma genom allt, att hans nåd och barmhär­tighet är utan slut. Och vi vet att alla Guds löften kom­mer att upp­fyl­las och att inga värld­sli­ga omständigheter kan hin­dra det. Där­för kan du och jag kän­na hopp inför det nya året och i alla de hän­delser som vän­tar oss och som vi ännu inte kän­ner till. Inte där­för att det vi kom­mer att möta behöver vara särskilt gläd­je­fyllt utan där­för att vi vet Gud för evigt för­blir den­samme och att hans omsorg om sina barn består igenom allt. Det är när vi påmin­ner oss själ­va om dessa san­ningar som vi finner hopp, det är då vi finner fast mark under våra föt­ter.

I verser­na som föl­jer efter vår text påmin­ner Jere­mia om att vi behöver vän­ta på Her­ren, söka hon­om och i still­het hop­pas på hon­om (Klag 3:25–27). Om vi vill har vårt hopp fast förankrat i Gud — oavsett omständigheter — behöver ständigt stan­na upp och söka hon­om i bön. Gud led­er oss ofta in i svårigheter för att vi ska inse vårt dju­pa beroende av hon­om och lära oss att be.