Därför har vi hopp!

Det är HER­RENS nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barm­här­tig­het. Den är ny var­je mor­gon, stor är din trofasthet. 

“Så blir 2024.” Vid ett års­skif­te kom­mer ofta pro­gno­ser och för­ut­sä­gel­ser inför det nya året. Det hand­lar ofta om eko­no­min och världs­lä­get men även hur and­ra saker kan kom­ma att utveck­las. Allt är fort­fa­ran­de ett oskri­vet blad och egent­li­gen vet vi ingen­ting om vad som kom­mer att hän­da och hur det kom­mer att bli. Det kan utveck­la sig på ett sätt som vi vill och tyc­ker är bra, men det kan även bli pre­cis tvärtom. Som Guds folk behö­ver vi ha vårt hopp och trygg­het för­ank­rat i något mer bestå­en­de och orubb­ligt än oss själ­va, and­ra män­ni­skor eller omstän­dig­he­ter­na runt omkring oss. 

Kla­go­vi­sor­na är tro­li­gen skriv­na av pro­fe­ten Jere­mia och utspe­lar sig under en minst sagt mörk och hopp­lös tid. Det är verk­li­gen en kata­strof av sto­ra mått som inträf­fat. Först har Baby­lo­ni­er­na beläg­rat Jeru­sa­lem, med svält och stor nöd som följd och många män­ni­skor har dött. Beläg­ring­en slu­tar sedan med att Jeru­sa­lem och temp­let läggs i rui­ner och Guds folk förs bort i fång­en­skap till Baby­lo­ni­en. Det är ett kom­pakt mör­ker, både and­ligt och fysiskt. Kla­go­vi­sor­na ger verk­li­gen skäl för nam­net. Inför Gud sät­ter Jere­mia ord på all den kamp, ång­est, sorg, över­gi­ven­het, ils­ka och för­vir­ring han kän­ner inför ett elän­de — som enligt honom — tycks vara utan slut. Mänsk­ligt sett finns det ing­et hopp och inga utvä­gar, utan enbart hopp­lös­het. Men så hän­der det något i kapi­tel 3 och hop­pets ljus bry­ter ige­nom. För mitt i allt det­ta har Jere­mia ändå hopp och orsa­ken fin­ner vi i sam­man­hang­et där de inle­dan­de ver­ser­na finns. 

Orsa­ken till att Jere­mia har hopp är inte att han själv eller någon annan män­ni­ska har en utväg eller lös­ning på situ­a­tio­nen. Det beror inte hel­ler på att han kän­ner sig hopp­full. Jere­mia kän­ner pre­cis tvärtom och vi ser att han fak­tiskt bör­jat för­lo­ra hop­pet även till Her­ren (Klag 3:16–20). Nej, Jere­mi­as hopp står till Gud och vem han är, till Guds oför­än­der­li­ga och out­töm­li­ga nåd och barm­här­tig­het. Hop­pet står inte till vad Jere­mia kän­ner om Gud utan vad han vet om Gud. Han vet att Guds tro­fas­ta kär­lek är utan slut och står fast ige­nom allt. Han vet att Gud ald­rig för­änd­ras och att alla Guds löf­ten kom­mer att upp­fyl­las i sin tid. Jere­mia vet att även Guds goda gåvor kan tas ifrån honom, men ald­rig Gud själv. Allt det­ta kän­ner Jere­mia tro­li­gen inte där och då, men han vet att det stäm­mer och där­för har han hopp. Där­för leder han sitt hjär­ta och käns­lor till den fas­ta grun­den i Gud. 

Vi vet väl­digt lite om vad 2024 kom­mer att inne­bä­ra. Ja, vet inte ens vad mor­gon­da­gen eller ens näs­ta tim­ma kom­mer att inne­bä­ra. Det vi där­e­mot fak­tiskt vet är Gud för­blir den­sam­ma genom allt, att hans nåd och barm­här­tig­het är utan slut. Och vi vet att alla Guds löf­ten kom­mer att upp­fyl­las och att inga världs­li­ga omstän­dig­he­ter kan hind­ra det. Där­för kan du och jag kän­na hopp inför det nya året och i alla de hän­del­ser som vän­tar oss och som vi ännu inte kän­ner till. Inte där­för att det vi kom­mer att möta behö­ver vara sär­skilt gläd­je­fyllt utan där­för att vi vet Gud för evigt för­blir den­sam­me och att hans omsorg om sina barn består ige­nom allt. Det är när vi påmin­ner oss själ­va om des­sa san­ning­ar som vi fin­ner hopp, det är då vi fin­ner fast mark under våra fötter.

I ver­ser­na som föl­jer efter vår text påmin­ner Jere­mia om att vi behö­ver vän­ta på Her­ren, söka honom och i still­het hop­pas på honom (Klag 3:25–27). Om vi vill har vårt hopp fast för­ank­rat i Gud — oav­sett omstän­dig­he­ter — behö­ver stän­digt stan­na upp och söka honom i bön. Gud leder oss ofta in i svå­rig­he­ter för att vi ska inse vårt dju­pa bero­en­de av honom och lära oss att be.

Gud är tro­fast, skriv de orden
över var­je nyfödd dag.
Hur än allt sig ter på jorden,
om du själv är hjälp­lös svag.
Gud är tro­fast, ja det räc­ker ända in i himmelen.
Gud är tro­fast, Gud är trofast,
sjung det om och om igen. 

Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.

Comment(1)

  1. Svara
    Christer säger:

    Per­son­li­gen och hitin­tills före­stäl­ler jag mig “livets träd” som sym­bo­len för total gemen­skap med Gud. Ett liv där onds­kan inte finns.
    När vi män­ni­skor val­de att läm­na Guds gemen­skap för att vi blev nyfik­na på “gott o ont trä­det” fick inte bara Guds kär­lek infly­tan­de över oss utan oxå ondskan.
    Pre­mis­ser­na nu är inte bara kär­lek utan oxå sorg, tårar och lidande.
    Onds­kan är beseg­rad av Jesus, men inte eli­mi­ne­rad ännu.
    Erfarenheterna/konsekvenserna av livet som det nu är på jor­den hop­pas jag inne­bär att vi ald­rig igen väl­jer att läm­na ” livets träd” när vi en gång får möj­lig­het att åter­in­trä­da till Guds gemenskap.
    Tills dess hjäl­per tron oss att tilläm­pa kär­lek men vi blir inte befri­a­de från lidan­det som ” gott o ont trä­det” åsam­kar oss.
    Lidan­det utgör nog grun­den för att vi ska fin­na Gud igen och att vi inte åter­i­gen väl­jer bort Gud. Enbart kär­lek räck­te ju inte i begyn­nel­sen för att vi skul­le väl­ja o stan­na kvar i den

Lämna en kommentar