Har du lätt för att be andra män­niskor om hjälp? Eller gör du som jag ofta gör? Försök­er in i det längs­ta själv för att slip­pa be andra om hjälp, trots att det mån­ga gånger skulle bli både bät­tre och gå snab­bare att be om hjälp. För det är ju så, det är först när vi inser — eller tvin­gas inse — att vi inte klarar det själ­va som vi ber andra om hjälp. Och ibland inte ens då. Det du klarar själv, det gör du själv. Det gäller på livets alla områ­den och även när det gäller att föl­ja Jesus. Och i den inledande tex­ten förk­larar Jesus hur det verk­li­gen förhåller sig: ”Utan mig kan ni ingent­ing göra”.

Jesus förk­larar att han är vin­stock­en och att vi som troende är grenar inympa­de i hon­om. En gren kan omöjli­gen bära frukt av sig själv, utan endast om den för­blir i vin­stock­en. På sam­ma sätt kan vi som krist­na eller som för­sam­lin­gar omöjli­gen bära frukt om vi inte för­blir i Jesus Kris­tus, om vi inte lever i en daglig gemen­skap med hon­om, som kän­neteck­nas av beroende, förtrös­tan, bön, bibel­läs­ning och lyd­nad. 

“Utan mig kan ni ingent­ing göra”. Jesus menar verk­li­gen vad han säger här, det är inte en lek med ord eller över­drift. Ingen av oss kan fräl­sa oss själ­va (eller någon annan), och ingen av oss kan i oss själ­va bära den frukt som beha­gar Gud. Bara Gud kan göra det genom oss, om vi för­blir i Jesus. Bara Gud har kraften att föda oss på nytt, hel­ga oss och ge oss kraften att göra allt det han kallar oss till att göra. Utan hon­om kan vi ingent­ing göra, men genom hon­om kan vi göra allt det han kallar oss att göra. Själ­va är vi kraftlösa men Gud har all kraft vi behöver. Han för­mår att göra långt myck­et mer än vi kan ana genom den kraft som verkar i oss troende (Ef 3:20–21). Vi är inte enbart beroende av Gud för att han ska göra det sista lil­la (eller sto­ra) som vi själ­va inte klarar av. Vi är inte heller enbart beroende där vi sak­nar för­må­gan eller kun­skapen. Utan vi är ful­lkom­ligt beroende av Gud, för att han ska göra sitt verk i och genom oss som troende och för­sam­lin­gar.

Lever du och jag i ett sådant beroende av Gud? Lever vi som för­sam­lin­gar i ett sådant beroende av Gud? Svaret på de frå­gor­na vis­ar sig ofta i om vi ber eller inte ber, för bön hand­lar i grun­den om beroende. Den män­niska som insett sitt beroende av Gud kom­mer ock­så att be. Medan den som inte gjort det eller som fram­för allt gör sak­er hon själv klarar av, kom­mer inte heller att be av av den enkla anled­nin­gen att hon inte behöver det. För det vi klarar själ­va, det gör vi själ­va.

Tänk dig att du hade en nära vän som erb­ju­dit sig att hjäl­pa dig så snart du behövde det. En vän som verk­li­gen bry­dde sig om dig och var intresser­ad av ditt liv. En vän med out­töm­li­ga resurs­er och kun­skap på alla områ­den och som alltid hade tid. Där din hjälp aldrig innebar ett prob­lem eller en belast­ning. Om du hade en sådan vän hade du troli­gen ständigt vänt dig till hon­om — både i smått och stort — för att be om hjälp. En sådan vän har vi i Jesus Kris­tus. Att du och jag inte kan göra någonting utan hon­om är en stor tröst efter­som han har out­töm­li­ga resurs­er i allt. Han både kan och vill hjäl­pa oss, och han vill att vi delar allt med hon­om. Låt oss där­för söka hon­om i bön för allt vi gör, både som enskil­da och som för­sam­lin­gar.