Beroende leder till bön

Jag är vin­stoc­ken, ni är gre­nar­na. Om någon för­blir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingen­ting göra. 

Har du lätt för att be and­ra män­ni­skor om hjälp? Eller gör du som jag ofta gör? För­sö­ker in i det längs­ta själv för att slip­pa be and­ra om hjälp, trots att det många gång­er skul­le bli både bätt­re och gå snab­ba­re att be om hjälp. För det är ju så, det är först när vi inser — eller tving­as inse — att vi inte kla­rar det själ­va som vi ber and­ra om hjälp. Och ibland inte ens då. Det du kla­rar själv, det gör du själv. Det gäl­ler på livets alla områ­den och även när det gäl­ler att föl­ja Jesus. Och i den inle­dan­de tex­ten för­kla­rar Jesus hur det verk­li­gen för­hål­ler sig: ”Utan mig kan ni ingen­ting göra”.

Jesus för­kla­rar att han är vin­stoc­ken och att vi som tro­en­de är gre­nar inym­pa­de i honom. En gren kan omöj­li­gen bära frukt av sig själv, utan endast om den för­blir i vin­stoc­ken. På sam­ma sätt kan vi som krist­na eller som för­sam­ling­ar omöj­li­gen bära frukt om vi inte för­blir i Jesus Kristus, om vi inte lever i en dag­lig gemen­skap med honom, som kän­ne­teck­nas av bero­en­de, för­trös­tan, bön, bibel­läs­ning och lydnad. 

“Utan mig kan ni ingen­ting göra”. Jesus menar verk­li­gen vad han säger här, det är inte en lek med ord eller över­drift. Ing­en av oss kan fräl­sa oss själ­va (eller någon annan), och ing­en av oss kan i oss själ­va bära den frukt som beha­gar Gud. Bara Gud kan göra det genom oss, om vi för­blir i Jesus. Bara Gud har kraf­ten att föda oss på nytt, hel­ga oss och ge oss kraf­ten att göra allt det han kal­lar oss till att göra. Utan honom kan vi ingen­ting göra, men genom honom kan vi göra allt det han kal­lar oss att göra. Själ­va är vi kraft­lö­sa men Gud har all kraft vi behö­ver. Han förmår att göra långt myc­ket mer än vi kan ana genom den kraft som ver­kar i oss tro­en­de (Ef 3:20–21). Vi är inte enbart bero­en­de av Gud för att han ska göra det sista lil­la (eller sto­ra) som vi själ­va inte kla­rar av. Vi är inte hel­ler enbart bero­en­de där vi sak­nar för­må­gan eller kun­ska­pen. Utan vi är full­kom­ligt bero­en­de av Gud, för att han ska göra sitt verk i och genom oss som tro­en­de och församlingar.

Lever du och jag i ett sådant bero­en­de av Gud? Lever vi som för­sam­ling­ar i ett sådant bero­en­de av Gud? Sva­ret på de frå­gor­na visar sig ofta i om vi ber eller inte ber, för bön hand­lar i grun­den om bero­en­de. Den män­ni­ska som insett sitt bero­en­de av Gud kom­mer ock­så att be. Medan den som inte gjort det eller som fram­för allt gör saker hon själv kla­rar av, kom­mer inte hel­ler att be av av den enk­la anled­ning­en att hon inte behö­ver det. För det vi kla­rar själ­va, det gör vi själva.

Tänk dig att du hade en nära vän som erbju­dit sig att hjäl­pa dig så snart du behöv­de det. En vän som verk­li­gen bryd­de sig om dig och var intres­se­rad av ditt liv. En vän med out­töm­li­ga resur­ser och kun­skap på alla områ­den och som all­tid hade tid. Där din hjälp ald­rig inne­bar ett pro­blem eller en belast­ning. Om du hade en sådan vän hade du tro­li­gen stän­digt vänt dig till honom — både i smått och stort — för att be om hjälp. En sådan vän har vi i Jesus Kristus. Att du och jag inte kan göra någon­ting utan honom är en stor tröst eftersom han har out­töm­li­ga resur­ser i allt. Han både kan och vill hjäl­pa oss, och han vill att vi delar allt med honom. Låt oss där­för söka honom i bön för allt vi gör, både som enskil­da och som församlingar.

Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.

Lämna en kommentar