Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.
Har du lätt för att be andra människor om hjälp? Eller gör du som jag ofta gör? Försöker in i det längsta själv för att slippa be andra om hjälp, trots att det många gånger skulle bli både bättre och gå snabbare att be om hjälp. För det är ju så, det är först när vi inser — eller tvingas inse — att vi inte klarar det själva som vi ber andra om hjälp. Och ibland inte ens då. Det du klarar själv, det gör du själv. Det gäller på livets alla områden och även när det gäller att följa Jesus. Och i den inledande texten förklarar Jesus hur det verkligen förhåller sig: ”Utan mig kan ni ingenting göra”.
Jesus förklarar att han är vinstocken och att vi som troende är grenar inympade i honom. En gren kan omöjligen bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken. På samma sätt kan vi som kristna eller som församlingar omöjligen bära frukt om vi inte förblir i Jesus Kristus, om vi inte lever i en daglig gemenskap med honom, som kännetecknas av beroende, förtröstan, bön, bibelläsning och lydnad.
“Utan mig kan ni ingenting göra”. Jesus menar verkligen vad han säger här, det är inte en lek med ord eller överdrift. Ingen av oss kan frälsa oss själva (eller någon annan), och ingen av oss kan i oss själva bära den frukt som behagar Gud. Bara Gud kan göra det genom oss, om vi förblir i Jesus. Bara Gud har kraften att föda oss på nytt, helga oss och ge oss kraften att göra allt det han kallar oss till att göra. Utan honom kan vi ingenting göra, men genom honom kan vi göra allt det han kallar oss att göra. Själva är vi kraftlösa men Gud har all kraft vi behöver. Han förmår att göra långt mycket mer än vi kan ana genom den kraft som verkar i oss troende (Ef 3:20–21). Vi är inte enbart beroende av Gud för att han ska göra det sista lilla (eller stora) som vi själva inte klarar av. Vi är inte heller enbart beroende där vi saknar förmågan eller kunskapen. Utan vi är fullkomligt beroende av Gud, för att han ska göra sitt verk i och genom oss som troende och församlingar.
Lever du och jag i ett sådant beroende av Gud? Lever vi som församlingar i ett sådant beroende av Gud? Svaret på de frågorna visar sig ofta i om vi ber eller inte ber, för bön handlar i grunden om beroende. Den människa som insett sitt beroende av Gud kommer också att be. Medan den som inte gjort det eller som framför allt gör saker hon själv klarar av, kommer inte heller att be av av den enkla anledningen att hon inte behöver det. För det vi klarar själva, det gör vi själva.
Tänk dig att du hade en nära vän som erbjudit sig att hjälpa dig så snart du behövde det. En vän som verkligen brydde sig om dig och var intresserad av ditt liv. En vän med outtömliga resurser och kunskap på alla områden och som alltid hade tid. Där din hjälp aldrig innebar ett problem eller en belastning. Om du hade en sådan vän hade du troligen ständigt vänt dig till honom — både i smått och stort — för att be om hjälp. En sådan vän har vi i Jesus Kristus. Att du och jag inte kan göra någonting utan honom är en stor tröst eftersom han har outtömliga resurser i allt. Han både kan och vill hjälpa oss, och han vill att vi delar allt med honom. Låt oss därför söka honom i bön för allt vi gör, både som enskilda och som församlingar.
