Vad gör du när du tap­par kon­trollen? När sak­er hän­der som slår undan benen på dig? Försök­er du åter­ta kon­trollen och käm­par ännu mer i egen kraft? Eller fast­nar du tvär­tom i miss­mod och upp­given­het? Eller låter du — som Joshafat gjorde — din blick vän­das till Gud som har allt i sin hand?

Moabiter­na och ammoniter­na tågade mot Jerusalem för att stri­da mot kung Joshafat och Juda. De var en över­mäk­tig fiende för Guds folk, som man omöjli­gen kunde beseg­ra själ­va. För­lus­ten var avgjord redan på för­hand. Vad är då kun­gens reak­tion när nyheter­na om det­ta når hon­om? Jo, han grips av fruk­tan som de fles­ta av oss skulle gjort. Men det stan­nar inte där utan hans fruk­tan får hon­om att vän­da sig till Her­ren och han utl­yser en fas­ta för hela folket (vers 3). De sam­las sedan i Jerusalem för att till­sam­mans söka Her­ren och be över sit­u­a­tio­nen (vers 4). Joshafat talar till folket och påmin­ner både dem och Gud om vem Gud är. Att han är den som råder över allt, som i his­to­rien har hjälpt sitt folk och gett löften om att hjäl­pa dem om de vän­der sig till hon­om i bön. Därefter ber Joshafat om Guds ingri­pande i den nuvarande sit­u­a­tio­nen, och bibel­versen som cit­eras ovan är avs­lut­nin­gen på den­na bön (vers 6–12). 

Det finns åtmin­stone tre sak­er vi kan lära av Joshafat när även vi möter en över­mäk­tig fiende.

Inse din svaghet

Joshafat bekän­ner inför Gud: “Vi för­mår ingent­ing mot den­na sto­ra skara”. Han erkän­ner sin egen och folkets svaghet och oför­må­ga att vin­na seger över fien­den. Han sät­ter egentli­gen bara ord på det uppen­bara, men just det uppen­bara är ofta det som är svårt för oss att både inse och erkän­na. Fien­den är över­mäk­tig för kun­gen och folket men inte för Gud. De är kraftlösa och sva­ga men inte Gud. 

Inse din hjälplöshet 

Joshafat ger sig inte ut på jakt efter fler sol­dater. Han försök­er inte kom­ma på egna lös­ningar eller plan­er för att vin­na seger. Nej, istäl­let kapit­uler­ar han inför Gud och sät­ter ord på sin vill­rådighet: ”Vi vet inte vad vi ska göra”. Joshafat har helt enkelt ingen aning om hur den­na över­mäk­ti­ga fiende ska beseg­ras, men det vet Gud.  Vi är så vana vid att klara av sak­er själ­va att vi vär­jer oss för vår svaghet och hjälplöshet. Vi ser dem som ett prob­lem och ett hin­der som vi anti­n­gen behöver döl­ja eller motar­be­ta. Men i Guds hand är det pre­cis tvär­tom, där är de förut­sät­tnin­gen — inte hin­dret — för att få del av Guds kraft och hjälp. Eller rättare sagt, det är först när vi — pre­cis som Joshafat — inser det­ta som vi ock­så vän­der oss till Gud i bön. Ofta är det mötet med en över­mäk­tig fiende som avs­lö­jar något som alltid är sant om våra liv: ”Jag klarar mig inte själv. Jag har inga egna lös­ningar. Jag behöver Gud. Jag behöver hans nåd, fräl­sning och kraft.”

Vänd din blick till Gud 

Joshafat och folket för­mådde ingent­ing och vis­ste inte vad de skulle göra, men det fanns en som både för­mådde och vis­ste vad de skulle göra — Gud. Där­för vände de sig till hon­om och fäste blick­en på hon­om. De behövde inte klara det själ­va eller försö­ka i egen kraft, utan de behövde lita på Gud och vän­ta på hon­om. På sam­ma sätt är det för oss, vi kan inte klara det själ­va och vi behöver inga lös­ningar utan vi behöver förtrös­ta på och lyda Gud.

Guds lös­ning på sit­u­a­tio­nen krävde verk­li­gen att kun­gen och folket litade på och lydde Gud. För Gud upp­ma­nar dem att gå ut för att möta ammoniter­na och moabiter­na, men inte för att stri­da utan istäl­let för att stå stil­la och se Her­rens fräl­sning (vers 16). Guds ord till folket återkom­mer gång på gång i Bibeln: ”Var inte räd­da eller mod­lösa inför den­na sto­ra skara, för stri­den är inte er utan Guds. (..) Var inte räd­da eller mod­lösa. Gå i mor­gon ut mot dem, och HERREN är med er.” (vers 15, 17). Att Her­ren har vun­nit stri­den åt oss blir som all­ra tydli­gast i Jesus för­son­ings­död på korset. Där över­vann han alla våra värs­ta fien­der — döden, syn­den och ond­skans mak­ter och där­för behöver vi inte vara räd­da eller mod­lösa när vi möter sak­er som verkar omöjli­ga för oss. Vi behöver inte försö­ka i egen kraft. Vi behöver inte fast­na i miss­mod och upp­given­het, utan vi kan vän­da våra ögon till Jesus Kris­tus som redan vun­nit segern och som lovat att leda oss genom allt, om vi litar på och lyder hon­om.