Vad gör du när du tap­par kon­trol­len? När saker hän­der som slår undan benen på dig? För­sö­ker du åter­ta kon­trol­len och käm­par ännu mer i egen kraft? Eller fast­nar du tvärtom i miss­mod och upp­gi­ven­het? Eller låter du — som Jos­ha­fat gjor­de — din blick vän­das till Gud som har allt i sin hand?

Moa­bi­ter­na och ammo­ni­ter­na tåga­de mot Jeru­sa­lem för att stri­da mot kung Jos­ha­fat och Juda. De var en över­mäk­tig fien­de för Guds folk, som man omöj­li­gen kun­de beseg­ra själ­va. För­lus­ten var avgjord redan på för­hand. Vad är då kung­ens reak­tion när nyhe­ter­na om det­ta når honom? Jo, han grips av fruk­tan som de fles­ta av oss skul­le gjort. Men det stan­nar inte där utan hans fruk­tan får honom att vän­da sig till Her­ren och han utly­ser en fas­ta för hela fol­ket (vers 3). De sam­las sedan i Jeru­sa­lem för att till­sam­mans söka Her­ren och be över situ­a­tio­nen (vers 4). Jos­ha­fat talar till fol­ket och påmin­ner både dem och Gud om vem Gud är. Att han är den som råder över allt, som i histo­ri­en har hjälpt sitt folk och gett löf­ten om att hjäl­pa dem om de vän­der sig till honom i bön. Där­ef­ter ber Jos­ha­fat om Guds ingri­pan­de i den nuva­ran­de situ­a­tio­nen, och bibel­ver­sen som cite­ras ovan är avslut­ning­en på den­na bön (vers 6–12). 

Det finns åtminsto­ne tre saker vi kan lära av Jos­ha­fat när även vi möter en över­mäk­tig fiende.

Inse din svaghet

Jos­ha­fat bekän­ner inför Gud: “Vi förmår ingen­ting mot den­na sto­ra ska­ra”. Han erkän­ner sin egen och fol­kets svag­het och oför­måga att vin­na seger över fien­den. Han sät­ter egent­li­gen bara ord på det uppen­ba­ra, men just det uppen­ba­ra är ofta det som är svårt för oss att både inse och erkän­na. Fien­den är över­mäk­tig för kung­en och fol­ket men inte för Gud. De är kraft­lö­sa och sva­ga men inte Gud. 

Inse din hjälp­lös­het 

Jos­ha­fat ger sig inte ut på jakt efter fler sol­da­ter. Han för­sö­ker inte kom­ma på egna lös­ning­ar eller pla­ner för att vin­na seger. Nej, istäl­let kapi­tu­le­rar han inför Gud och sät­ter ord på sin vill­rå­dig­het: ”Vi vet inte vad vi ska göra”. Jos­ha­fat har helt enkelt ing­en aning om hur den­na över­mäk­ti­ga fien­de ska beseg­ras, men det vet Gud.  Vi är så vana vid att kla­ra av saker själ­va att vi vär­jer oss för vår svag­het och hjälp­lös­het. Vi ser dem som ett pro­blem och ett hin­der som vi anting­en behö­ver döl­ja eller mot­ar­be­ta. Men i Guds hand är det pre­cis tvärtom, där är de för­ut­sätt­ning­en — inte hind­ret — för att få del av Guds kraft och hjälp. Eller rät­ta­re sagt, det är först när vi — pre­cis som Jos­ha­fat — inser det­ta som vi ock­så vän­der oss till Gud i bön. Ofta är det mötet med en över­mäk­tig fien­de som avslö­jar något som all­tid är sant om våra liv: ”Jag kla­rar mig inte själv. Jag har inga egna lös­ning­ar. Jag behö­ver Gud. Jag behö­ver hans nåd, fräls­ning och kraft.”

Vänd din blick till Gud 

Jos­ha­fat och fol­ket för­måd­de ingen­ting och viss­te inte vad de skul­le göra, men det fanns en som både för­måd­de och viss­te vad de skul­le göra — Gud. Där­för vän­de de sig till honom och fäs­te blic­ken på honom. De behöv­de inte kla­ra det själ­va eller för­sö­ka i egen kraft, utan de behöv­de lita på Gud och vän­ta på honom. På sam­ma sätt är det för oss, vi kan inte kla­ra det själ­va och vi behö­ver inga lös­ning­ar utan vi behö­ver för­trös­ta på och lyda Gud.

Guds lös­ning på situ­a­tio­nen kräv­de verk­li­gen att kung­en och fol­ket lita­de på och lyd­de Gud. För Gud upp­ma­nar dem att gå ut för att möta ammo­ni­ter­na och moa­bi­ter­na, men inte för att stri­da utan istäl­let för att stå stil­la och se Her­rens fräls­ning (vers 16). Guds ord till fol­ket åter­kom­mer gång på gång i Bibeln: ”Var inte räd­da eller mod­lö­sa inför den­na sto­ra ska­ra, för stri­den är inte er utan Guds. (..) Var inte räd­da eller mod­lö­sa. Gå i mor­gon ut mot dem, och HER­REN är med er.” (vers 15, 17). Att Her­ren har vun­nit stri­den åt oss blir som all­ra tyd­li­gast i Jesus för­so­nings­död på kor­set. Där över­vann han alla våra värs­ta fien­der — döden, syn­den och onds­kans mak­ter och där­för behö­ver vi inte vara räd­da eller mod­lö­sa när vi möter saker som ver­kar omöj­li­ga för oss. Vi behö­ver inte för­sö­ka i egen kraft. Vi behö­ver inte fast­na i miss­mod och upp­gi­ven­het, utan vi kan vän­da våra ögon till Jesus Kristus som redan vun­nit segern och som lovat att leda oss genom allt, om vi litar på och lyder honom.