Vänta på Herren

Jag vän­tar på HER­REN, min själ vän­tar, och jag hop­pas på hans ord. Min själ läng­tar efter Her­ren mer än väk­tar­na efter mor­go­nen, mer än väk­tar­na efter morgonen. 

När jag var 19 år res­te jag — till­sam­mans med två vän­ner — till Indi­en under ett knappt halv­år för att hjäl­pa till på ett barn­hem. Det var en intres­sant och läro­rik resa på så många sätt, ett av dem var att möta en för mig totalt främ­man­de kul­tur. Exem­pel­vis hade tågen en utsatt avgångs­tid, men det var ändå inte ovan­ligt att de dök upp två tim­mar efter den­na, de ansågs ändå vara i tid. Efter någ­ra måna­der van­de jag mig allt mer och då kän­des inte hel­ler vän­tan lika olid­lig. Men det räck­te med att kom­ma hem till Sve­ri­ge igen för att en kvart skul­le kän­nas som en evighet.

Psal­men inleds med att psal­mis­ten ropar till Gud ”ur dju­pen”, och ber att Gud ska höra honom och lyss­na till hans rop ”om nåd”. Han påminns där­ef­ter om Guds för­lå­tel­se, och gör så även efter ver­ser­na i inled­ning­en. Ropet kom­mer allt­så ur en sorg och kla­gan över psal­mis­tens synd som leder till omvän­del­se och för­trös­tan på Gud och hans för­lå­tel­se. Även om psal­men fram­för allt hand­lar om djup bedrö­vel­se över syn­den, tror jag att vi kan över­fö­ra det till and­ra områ­den där vi behö­ver lära oss att vän­ta på Her­ren. För våra hjär­tan är verk­li­gen otå­li­ga och hela vår värld präglas av strä­van efter direkt belö­ning och snab­ba resultat.

Vi för­knip­par van­ligt­vis vän­tan med pas­si­vi­tet, att bara sit­ta ner och göra ingen­ting, som ofta är fal­let då vi vän­tar på tåget (åtminsto­ne innan mobil­te­le­fo­ner­nas tid). Men vän­tan på Her­ren är allt annat än pas­siv. Det är en aktiv vän­tan då vi är i rörel­se, från oss själ­va, vår egen kraft, vis­het och för­må­ga, till Guds kraft, vis­het och makt. Låt oss nu tit­ta på vad det inne­bär att vän­ta på Herren.

Vän­ta gående 

Det låter lite mot­sä­gel­se­fullt och fun­kar säkert det inte ens att säga på svens­ka, men jag vill åter under­stry­ka att vän­tan inte är pas­siv. Gud leder oss säl­lan genom att ge oss tio steg fram­åt på vår väg, utan ofta­re är det ett steg i taget som gäl­ler, för att göra oss bero­en­de av honom. Vän­ta där­för genom att vara i rörel­se, ta ett steg i den rikt­ning du upp­le­ver att Gud leder dig. När du är i rörel­se kan Gud även kor­ri­ge­ra dig efter hand, han kan öpp­na och stänga dör­rar för dig. Ibland sak­nar vi där­e­mot helt rikt­ning och näs­ta steg, då kan vi ändå göra det vi vet att vi bör göra — be och läsa Guds Ord enskilt och till­sam­mans som församling. 

Vän­ta bedjande

När saker inte blir som vi tänkt oss är vår rygg­märgs­re­ak­tion att ta saken i egna hän­der. Men Gud vill att vår rygg­märgs­re­ak­tion — på livets alla områ­den, i smått som stort — ska vara att vän­da oss till honom i bön. Att be om hans när­het, ingri­pan­de, väg­led­ning, vis­het, kraft osv. Psal­mis­tens själ läng­ta­de efter Her­ren mer än något annat. Och gemen­ska­pen med honom kan inga omstän­dig­he­ter ta ifrån oss. Vi behö­ver där­för vän­ta i bön och söka Her­rens ansikte.

Vän­ta tålmodigt 

När vi inte får bönesvar eller Gud inte gri­per in direkt på det sätt vi vill är vår rygg­märgs­re­ak­tion att ta saken i egna hän­der. Vi behö­ver stå emot det­ta och istäl­let uthål­ligt och tål­mo­digt vän­ta i bön. Vi behö­ver göra som änkan i Lukas 18 gjor­de inför doma­ren, som inte gav upp i sin bön utan som pina­de livet ur honom med sitt spring­an­de (Luk 18:5). Vi behö­ver påmin­na oss om att Gud äls­kar oss och har verk­lig omsorg om oss, att han lyss­nar till oss och vet vad vi verk­li­gen behö­ver och att han kom­mer att skaf­fa rätt åt sina utval­da (Luk 18:7 ; Matt 6:8; 25–34). 

Vän­ta hoppfullt

När saker inte blir som vi tänkt oss åker våra käns­lor gär­na berg- och dal­ba­na. Vi väx­lar mel­lan för­trös­tan och hopp­lös­het, ibland kan det gå minu­ter och sekun­der mel­lan väx­ling­ar­na. Ibland har det mer med vår blod­soc­ker­ni­vå att göra än vår tro på att Gud är tro­fast. I vår vän­tan behö­ver vi där­för stäl­la våra föt­ter på något mer berg­fast än våra käns­lor och oss själ­va, vi behö­ver stäl­la det på Gud i hans ord. Det är stor nåd att Gud gett oss Sitt Ord, som består för evigt och stäl­ler våra föt­ter på Gud som —  oav­sett omstän­dig­he­ter — är den­sam­me igår och idag och i evig­het. Psal­ta­ren är ock­så en stor hjälp för oss krist­na att sät­ta ord på våra böner och påmin­nas om vem Gud är. En annan hjälp är alla de sång­er — både nya och gam­la — som vitt­nar om Guds trofasthet.

Vi läg­ger våra liv i Dina tryg­ga händer,
Din tro­fast­het kan vi lita på.
Du leder våra steg, Din omsorg är beständig,
Din kär­lek kom­mer all­tid bestå.
Även om vi inte ser vägen,
kan vi tro och hop­pas på Dig.

Allt som Du har sagt, allt som Du har lovat.
kom­mer att ske, förr eller senare.
Allt som är bestämt, det som står skrivet,
kom­mer att ske, förr eller senare.
Allt som du har sagt. 

Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.

Lämna en kommentar