Vi vill berätta för er, bröder, vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien.
”Hur mycket av mina pengar ska jag ge till församlingen?”
Den frågan och funderingen har nog alla kristna någon gång ställt sig. Det är en befogad fråga och samtidigt finns det ett problem med frågan. Problemet ligger i orden ”mina pengar”. Låt mig förklara vad jag menar.
Församlingen i Jerusalem lever i djup fattigdom och därför har Paulus påbörjat en insamling till dem och försöker involvera ett flertal andra församlingar. Församlingarna i Makedonien som omnämns i den inledande texten har redan samlat in pengar, dit hör bland annat de kristna i Filippi, Tessaloniki och Berea. Församlingen i Korint har sedan tidigare lovat att finnas med i insamlingen och Paulus uppmanar dem nu — i kapitel 8 och 9 — att gå från ord till handling. I dessa två kapitel finns det flertalet lärdomar för oss när det kommer till givande och pengar, några av dem kommer vi att stanna upp inför denna och kommande veckor.
Det är intressant att se var Paulus börjar när han vill väcka en iver hos församlingen i Korint att vara med i insamlingen. Han säger inte att de borde göra det som goda kristna och han försöker inte väcka motivationen genom att visa på det stora behovet i Jerusalem (som visserligen var stort). Nej, Paulus börjar i den ände där allt måste ta sin början — hos Gud. Han använder församlingarna i Makedonien som inspiration, men förklarar att de gav på grund av den nåd som Gud hade gett dem. Deras givande hade inte sitt ursprung hos dem själva, i några omständigheter eller i behovet, utan hos Gud och i hans nåd. Det är där allt givande måste ha sitt ursprung, för den förste givaren av allt i världen är Gud. Det är där Paulus börjar i kapitel 8 — som vi har sett — och det är där han slutar i kapitel 9: ”Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva!” (9:15). Församlingarna i Makedonien hade naturligtvis gett av sina pengar, men grunden till att de gav — och gjorde det så oerhört frikostigt — var att de förstått att allt de ägde i livet i grunden var gåvor från Gud. Annorlunda uttryckt, makedonierna gav inte av sina pengar utan de förde vidare de pengar Gud från början gett dem. Det är i denna insikten som allt givande måste ta sin början, att Gud är givaren av allt i våra liv och att vi endast omfördelar hans resurser.
Vi människor tar mycket i livet för givet och glömmer att allt i livet enbart är givet av nåd från en oerhört god Gud. Varje hjärtslag och andetag är på grund av Guds nåd, och utan honom hade ingen av oss haft liv. Det är därför allt i våra liv — inte bara våra pengar — är gåvor från Gud som vi kan ge vidare — vår tid, våra talanger/förmågor, våra relationer osv. Men då kanske någon invänder och säger att det inte är Gud som går till jobbet 8–17, fem dagar i veckan under 50 år av mitt arbetsliv. Det är ju jag som gör det och därför är det mina pengar. Det är både sant och samtidigt inte sant. Gud går inte till ditt jobb eller gör dina arbetsuppgifter, utan det är du som gör det. Men om vi backar några steg så hade du — om Gud inte gett dig liv, anda och allt — aldrig kunnat gå till jobbet och tjäna några pengar.
Makedonierna givande var inte framför allt riktat till församlingen i Jerusalem: “utan de gav sig själva, först och främst åt Herren” (8:5). Deras generositet kom ur insikten av att Gud är givaren av allting och en vilja att ge vidare. Men djupare i en vilja att ge hela sina liv — inte bara pengarna — till honom som redan gett dem allt. Deras längtan att ge hela sina liv år Herren fick stora följder på deras relation till pengar. Det är när vi inser detta som vår syn på givande — på livets alla områden — kommer att förändras. Då kommer vi att stava mindre på orden ”mina pengar” eller ”min tid”. Då kommer det väckas en större tacksamhet över alla de gåvor som Gud faktiskt ger oss varje dag. Då kommer vi inte att ge av tvång eller bara för att vi borde göra det, utan villigt och i tacksamhet till honom som redan gett oss allt. Det är så vi kan bli glada givare (9:7).
