Vi är inne i en serie om givande utifrån 1 Kor­in­tier­brevet kapi­tel 8–9. I senaste veck­o­brevet tit­tade vi på en av grun­der­na till allt givande, att allt jag har i livet är gåvor från Gud. Idag ska vi tit­ta på en annan av grun­der­na som knyter an till det­ta. Det som är själ­va ”motorn” till allt givande — gåvan i Jesus Kris­tus. 

När Paulus vill motivera för­sam­lin­gen i Korint att ge av sina pen­gar gör han det inte genom att ge dem dåligt samvete, att tvin­ga dem eller argu­mentera för det sto­ra behovet i för­sam­lin­gen i Jerusalem. Utan han bör­jar hos Gud som den främ­ste givaren, och pekar på den störs­ta gåvan som Gud gett män­sk­ligheten — sin enfödde Son Jesus Kris­tus. Moti­va­tio­nen till allt givande måste ta sin utgångspunkt i fräl­snin­gen som getts som en gåva av nåd till för­lorade syn­dare: Ni kän­ner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Paulus ber oss sedan att begrun­da vad Jesus var tvun­gen att avstå — ”gåvans pris” — för att vin­na evig fräl­sning åt oss: Han var rik men blev fat­tig för er skull, för att ni genom hans fat­tig­dom skulle bli rika. Annor­lun­da uttryckt, det kostade bok­stavli­gen Jesus allt för att vi skulle få frid med Gud. Han lät sig avk­lä­das all den him­mel­s­ka härligheten, blev en tjänare som kom för att tjä­na och på korset kläd­des han även av sina kläder. Han dog ensam och över­giv­en inte bara av män­niskor utan även av Gud. Han som bok­stavli­gen ägde allt, lät sig avk­lä­das allt för att vi skulle få dela sam­ma arv som enbart till­hörde hon­om — att få kallas Guds älskade sön­er (och döt­trar). Han höll inte till­ba­ka något av ”sin rike­dom” utan delade allt med oss: för att vi som var fat­ti­ga skulle bli rika. Paulus upp­ma­nar oss att se på Jesu sto­ra gen­erositet mot oss. Han säger att i den­na ofat­tbara gåva finns ”motorn” till allt givande. Om vi lever och för­vand­las av nåden kom­mer vi att bli gen­erösare män­niskor. Om vi inser att han gav oss allt trots att vi var helt oförtjän­ta av det, kom­mer det att föda en gen­erositet till andra män­niskor vare sig de är förtjän­ta eller inte. 

I vers 8 säger Paulus något oer­hört utmanande gäl­lande sina upp­maningar är: för att prö­va äktheten i er kär­lek. Det han säger är helt enkelt, ni kan pra­ta om Jesus sto­ra kär­lek och nåd men det vis­ar sig i ert givande om ni verk­li­gen fått del av den­na kär­lek och nåd. Annor­lun­da uttryckt, stor­leken på er kär­lek till Jesus vis­ar sig i stor­leken på ert givande och er gen­erositet mot andra män­niskor. Det vis­ar sig i han­dling vad Jesus egentli­gen bety­der för oss. Den­na san­ning bor­de utmana oss i grun­den och få att fun­dera över vår rela­tion till pen­gar, på sam­ma gång som den vill få oss att inse att kraften i evan­geli­et fak­tiskt kan göra oss till gla­da och gen­erösa givare — pre­cis som vi ser hos de fat­ti­ga make­donier­na (8:1–5). 

Fak­tum är att om du och jag idag skulle säl­ja allt vi äger och län­sa alla våra kon­ton för att ge allt till de fat­ti­ga, hade vår gåva ändå var ytterst liten i jäm­förelse med vad Jesus redan har gett oss. Det är stor­leken på hans gåva som förän­drar allt, när vi ser och för­vand­las av den kan vi omöjli­gen för­bli snåla, giri­ga eller gnid­na.