De första kristna kunde inte tiga om Jesus. Varför gör vi det så ofta – av kärlek, rädsla eller bekvämlighet?

Att vänta på Herren är inte passivitet – det är att lita på att Gud verkar, formar och leder, även när vi inte ser det.

Vi fastnar lätt vid våra problem men glömmer ofta Guds gåvor. Därför behöver vi öva oss i att tacka Gud i allt.

Att be utan uppehåll är att leva i ständig gemenskap med Gud – i vardagens beslut, glädjeämnen och svårigheter.

I Guds rike växer vi inte ifrån barnaskapet – vi växer djupare in i det, i förtroende och bön.

Bön är ett barns ord till sin Far, men också ord som får liv och riktning av Guds eget ord.

Vad hindrar oss från att be? Ofta är det inte brist på tid, utan något djupare som rör vårt hjärta.

Tänk om vi, som lärjungarna, bad: "Herre, lär oss att be’"– och lät Jesus forma våra liv i bön.

När allt känns övermäktigt och vi inte vet vad vi ska göra, finns en väg kvar – att lyfta blicken mot Gud.

Kristi himmelsfärd är mer än en märklig händelse i Apostlagärningarna. Det är ett firande av en fullbordad frälsning, en utgjuten Ande, en regerande Kung – och ett levande hopp.